06 mars 2014

Nödlösning

Posted in Uncategorized at 14:15 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag klagade lite i förra inlägget över att det var svårt att få till fina och liksidiga kanter på de dubbelsidiga grytlapparna.  Med goda råd från er, som följer mina inlägg, kom jag fram till att ta bort de två yttersta varptrådarna i högerkanten och flytta de två, nu yttersta, trådarna åt vänster i skeden så att det blev dubbla trådar i stad. Det blev ganska bra. I vänsterkant blev det ju små olikfärgade prickar som prydligt låg som ett pärlband, det var det jag eftersträvade att få till i högerkant också. Det blev ganska likt men inte riktigt. Men det får duga. Det är ju faktiskt bara frågan om grytlappar som ska skydda händerna från brännskador :-)

Bild

Den vita sidan  på grytlappen är alltså baksidan, prickraden kommer på framsidan.

01 februari 2014

Vad är enkelt?

Posted in Uncategorized tagged , at 15:23 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min pläd med garn bl a från Skottland är klar. Den var lätt att väva men förarbetet, tankearbetet, var desto mödosammare. Jag hade en kon restgarn, öglemohair,  köpt på ett väveri i Skottland, kompletterat  med två härvor likartat garn från Svalan på Åland.  Jag förösökte efter bästa förmåga räkna ut hur långt detta skulle räcka, en eller två plädar, rutigt eller randigt osv. Jag räknade och räknade och bestämde mig till sist. Jag är inte bra på matte och jag har inte så säker känsla för rutor och ränder heller, men jag tror att man kan bli bättre på allt om man inte ger sig.

Nåja, pläden blev fin tycker jag och nu återstår efterbehandlingen som jag ska göra härhemma. Riktigt hur det ska gå till har jag inte bestämt mig för än.

Men efter detta tänkte jag ta till något enkelt att vila med. Ingen tankemöda den här gången. På slöjdmässan i Älvsjö såg jag några käcka grytlappar i dubbelbindning, vita på en sidan och röda på den andra. Vävnotan fick man köpa för en billig penning, mattvarp till vapen hade jag hemma och ministränggarn till inslaget skickade jag efter. Och en dag när jag ville ha omväxling från plädandet varpade jag.

Jag hade knappt klippt ner pläden förrän jag fick maken till att hjälpa mig svepa  (dra på) varpen och att solva och skeda 94 trådar är ju ingen omständlig procedur. Även uppknytningen gick bra och nu var det dags att väva.

Jag hade tänkt mig något enkelt, något som bara skulle löpa på medan jag funderade på nästa större projekt. Men det har hittills inte riktigt blivit så. Jag vill ju att det ska bli snyggt också. På min första tio vävda cm har jag tagit tagit upp fyra eller fem gånger just därför att jag vill att det ska bli snyggt. Det visade sig snart att dubbelväven har en tendens, en stark sådan, att dra in stadkanten så att grytlappen blir smalare och smalare. Det fick bli vävspännare, bättre bågning samt ständigt ett vakande öga på de yttersta varptrådarna. Grytlappen är röd på ena sidan och vit på den andra. I vänsterkant på den röda sidan bildar det vita inslaget  en liten vit prick vid vändningen, det ser rart ut. Men högerkanten blir inte alls fin, inga prickar där inte. Högerkanten ser lite klumpig ut, vart fjärde inslag går över stadtrådarna (dubbelsolvade i de två första solven) plus nästa varptråd. Se bilden ned.

Jag har testat lite olika metoder för att rätta till högerkanten. Om jag frångår solvningen och trär inslaget under den första sänkta dubbla stadtråden i stället för att gå över den, som det är tänkt, så får jag små vita prickar även i högerkant.  Visserligen en (dubbelsolvad) varptråd in men ändå prickar.  Jag funderar så på hur man skulle kunna solva kanterna så att de blir lika, men jag kommer inte fram till hur man ska göra. Vänsterkantens stadtrådar är solvade på skaft 3 och 4, det är där det blir de rara prickarna, medan högerkantens stadtrådar är solvade på skaft 1 och 2.

Återkommer.

Skottlandspläd-1

Min skotska pläd i vävstolen

Skottlandspläd-2

Resultatet (oberedd pläd, dock)

Grytlapp-i-dubelvävTrilskande grytlapp i dubbelväv

15 januari 2014

Provväv

Posted in Uncategorized tagged , , at 11:43 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det har inte hänt ofta, inte så ofta som jag blivit rekommenderad. Det som hänt är att jag satt upp en provväv. Jag hade bara en tom vävstol för detta ändamål och det var min dockvävstol från omkring 1950. (Märkvärdigt hållbar, den har ändå använts av mig, min syster, min systers flickor och några av mina barnbarn.)

Bakgrunden är denna. Jag köpte en kon varmt gult ögligt garn på ett väveri i Skottland. Det var en rest från väveriet på ca 1,5 kg. Jag visste inte riktigt vad var men det var  billigt och jag tyckte om färgen. Allt man vävde i väveriet var ullprodukter, så jag utgick från att det var ullgarn jag köpt. Så småningom, på vävmässan i Älvsjö, hittade jag ett väldigt likartat garn, öglemohair, i  Svalans (Åland) monter. När jag köpte ett par härvor (ljusgrönt och mörkare grönt) fick jag också en vävbeskrivning på en sjal.

Nu är frågan vad jag ska väva, en sjal är jag inte så tänd på men jag funderar på en enkel pläd, som jag inte tänker bereda mer än kanske i torktumlaren. Jag vet att det bli en häftig ”ludd” om man bereder den på regelrätt sätt, men jag är inte säker på att det är den effekten jag vill ha.

Jag var inte hundraprocentigt säker på att mitt skotska garn och Svalans garn skulle bete sig lika i vävstolen och efter tvätt, så jag bestämde mig alltså för en provväv. På en liten stund hade jag ”varpar” en randig varp av det gula skotska och de två gröna finska, solvat, skedat och knutit fram. Det känns så gulligt att göra allt på riktigt men i en helt annan skala än vad jag annars är van vid. Sen vävde jag en liten pläd i dockstorlek. När jag klippt ner den tvättade jag den lite försiktigt i såpvatten. Nu är den torr och väldigt mjuk och lagom ullig. De två olika garnerna tycks uppföra sig likartat, om man nu kan bedöma det när provet är så litet.

Men nu kör jag – i full skala!

Bild

Bild

12 januari 2014

Ett nytt vävår

Posted in Uncategorized tagged , at 18:22 av Ann-Christin Lindström Larsson

I slutet av november 2013 slog jag in sista inslaget på löparen, den blev fin och jag var riktigt nöjd. Men ändå monterade jag ner hela vävstolen, bit för bit till en hög med träslåar och två stora gavlar. Med hjälp av maken stuvade jag upp allt på loftet i garaget.  Vävrummet var sig inte likt men det var ju betydligt enklare att dammsuga nu :-)

Vävrummet blev gästrum och det var bra eftersom julen närmade sig.  Efter nyår fanns varken gäster eller vävstol i rummet och nu började det bli lite jobbigt. Tomt.

För några dagar sedan blev det ändring. Ned från garageloftet kom min andra vävstol, en Glimåkra Ideal, 100 cm bred. Den bytte alltså plats med  den tidigare, en Bergå Karelia 140 cm bred.  Det kan tyckas lite dumt att byta till en smalare vävstol, men de senaste sju åren har jag bara vävt två vävar som varit bredare än 95 cm och det har varit ganska trångt i rummet så det kändes bra att göra bytet. Jag tror jag slipper några blåmärken på låren nu när jag inte behöver tränga mig förbi vävstolen för att ta mig till datorn.

Glimåkran köpte jag för 11 år sedan och började mitt väväventyr på den. Den är min första kärlek kan man säga, för upptäckterna i den nya världen, vävvärlden, var svindlande. Inte visste jag att det fanns så mycket outforskat, jag som mest tänkt trasmatta i samband med att väva.

Det blev lite besvärligt att plocka ihop vävstolen, den hade nämligen legat i kallgaraget i sju år och svällt. För att överhuvudtaget få ihop några av delarna fick maken ta till stämjärn och träklubba. Nu är den mycket stadig kan jag påstå, alla delar sitter väldigt tajt. Jag under hur det bli när träet torkat, men då lär jag vara glad för att Glimåkrans delar hålls ihop med ordentliga kilar, som kan justeras allteftersom delarna krymper. Hoppas jag,

Det gick snabbt att få upp den första väven, en enkel väv i sålldräll – nialin och lintow. Det är en kort väv, jag ville bara komma igång. Och det är märkligt så hemma jag känner mig på vävpallen, den här vävstolen ÄR min första kärlek och minnena är så härliga. Jag log när jag var klar med uppsättningen, skälet var bra, inga skaft spretade och trapporna var jämna och fina. Och fort hade det gått. Och jag minns hur det var den där första gången. Jag höll på i timmar med att justera nickepinnar och skaft, jag låg med värkande rygg under vävstolen och höjde och sänkte  uppbrytningarna.  M a o – det har gått framåt på de här åren.

Nu är tankarna redan bortom sållväven och medan jag väver försöker jag komma på hur jag ska bäst ska använda den gula öglemohairen jag köpte i Skottland. En smal pläd eller en bred halsduk blir det nog.

Här är min lilla Ideal.

Ideal

06 september 2013

Varp blev stränggarn

Posted in Uncategorized at 12:28 av Ann-Christin Lindström Larsson

Då var den här resan slut. Jag har buntat ihop min linvarp, direkt från ganbommen, till lagom tjocka stränggarnsbuntar och vävt en löpare i en bomullsvarp. (tuskaft.wordpress.com/2013/08/31/lek-med-restgarner )Teknik tuskaft med glesränder. Jag visste inte hur det färdiga resultatet skulle bete sig, skulle det dra ihop sig på bredden pga de glesa partierna? Men nej, lininslaget är så pass styvt att det håller ut bredden fint.  Det blev en skojig kort löpare, vi får se om den platsar någonstans.

Men sen hade jag ju fortfarande lite varp kvar av tuskaft/glesrändsvarpen och tänkte nog att inte heller den skulle gå till spillo. I mina lådor fanns en bunt piassava, som jag köpt på någon vävmässa.  Dessutom har jag då och då tagit vara på innerpåsarna till bag-in-boxviner, någon slags lite tjockare aluminiumfolie. Nu fick de visa om de kunde bli till nytta.

Jag vävde en fåll av tjock lintråd, jag hade en rulle liggande av en grovlek jag inte riktigt kan bestämma. Sen vävde jag in en bunt piassava, ett lininslag och därefter foliet, rullat ungefär lika tjockt som piassavan och ett lininslag igen. Det krävdes ett ordentligt slag med bommen för att foliet skulle lägga sig tätt och fint. Ja så löpte det på , ganska fort gick det, Det svåraste var att hålla ihop piassavabuntens spretiga strån.

Det blev ett karottunderlägg :-)

Bild

Löparen som blev till av kasserad linvarp.

Varplöparen-3

Närbild av

Bild

Piassava och folie

Bild

Det kan nog fungera

31 augusti 2013

Lek med restgarner

Posted in Uncategorized at 18:03 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har en hel del garn i mitt garnlager, rester av tidigare väväventyr. För att minska lagret har jag vävt några linnehanddukar i olika inslagsfärger men det fanns mer att ta av. Efter att ha rådgjort med expertisen på Facebookgruppen Vävspolen (rekommenderas,) beslutade jag mig för att väva en linnelöpare i enkelsidig korskypert. Det blev vackert men ganska mödosamt. Jag fick ta det väldigt lugnt eftersom några av de färgade lingarnerna i varpen, var sköra. De hade väl legat för länge i lager kantänka. Men, som sagt, väldigt fint blev det.

Det visade sig dock att jag dragit på en för lång varp och jag hade inte tålamod att väva den till slut. Det tog för lång tid och jag har mer i pipelinen som väntar. Det fanns ungefär två meter varp kvar på garnbommen och det bar mig emot att slänga garnet i soporna. Jag funderade fram och tillbaka och bestämde mig till slut att på något sätt ta vara på den.

Varpen var randig, tio färggranna ränder, ca 3 cm breda, med smala svarta ränder som avgränsade varje parti. Jag klippte ner väven och sedan länkade jag, på samma sätt som man gör en varpfläta, färgrand efter färgrand. De bredare ränderna delade jag upp på tre flätor vardera. Det blev en slags linstränggarn av det hela. Jag trädde upp dem i sista öglan på ett snöre i den ordning jag länkade ner dem.

Men vad skulle jag använda mina garnstumpar till? Varje varpfläta var 3,6 m lång. Av en händelse gick jag in på Riksföreningen för handvävnings hemsida, riksvav.se, och på sidan med månadens väv fann jag ett roligt duktygsom Åsa Nero delat med sig av.  Tekniken var tuskaft med glesränder, varpen bomull och inslaget ull. När jag bytte ullinslaget mot mitt lingarnsstränggarn blev det perfekt. En 35 cm bred löpare växer nu fram. Färgerna samma som i min linlöpare men nu i inslagsriktningen. Fort går det och mitt egenhändigt tillverkade stränggarn sköter sig perfekt. Den nedklippta väven drar nog ihop sig på bredden, men det gör ingenting.

Randig-linlöpareDen randiga linlöparen med restgarnsvarpen

Vävlänk2Här har jag gjort små varpflätor, de växer undan för undan allteftersom jag rullar av varpen.

Varplänkar-1Flätorna hänger uppträdda på ett snöre

VarplöparenSå här blir det

15 juli 2013

Plädäventyr

Posted in Uncategorized tagged , at 10:19 av Ann-Christin Lindström Larsson

Så är det då genomfört mitt plädprojekt, Det startade i april förra året när jag såg en alldeles underbar ”köpe”pläd hos min syster. Den var naturvit och uppbyggd av små fyrkanter. Jag kunde inte själv lista ut hur jag skulle åstadkomma något liknande, men jag tog en närbild på en ruta och en en bild på hela pläden och skickade till Åsa Martinsson, WeavePoints behärskarinna.
Efter en tid kom hennes uträkning och det blev ännu mer intressant. Jag behövde åtta skaft och åtta trampor, och det är vad som får plats i min triss.
Och så var detta detta med garnet. Jag hade tänkt mig merino, men vet ni vad det kostar! Det fick bli Kampes plädgarn i stället. Jag varpade och drog med hjälp av min ständige pådragningsknekt, maken, på varpen. Vävbredden var 138 cm, det är max vad min vävstol klarar och det var lite svårt att hålla de yttersta trådarna på plats,de ville glida av bomspröten. Men det visade sig inte bli något problem med slakande trådar under vävningen.
Jag riggade med skaft, trampor, lunor och annat som behövdes och solvade efter Åsas solvnota. Sen skedade jag med ett tomrör efter var tolfte varptråd. När jag sedan skulle knyta fram blev det trixigt eftersom knutarna gled upp hela tiden.Men då tog jag den utmärkta vävgruppen Vävspolen på Facebook till hjälp. Där hade någon, jag minns inte vem, skrivit och fotograferat en instruktiv beskrivning av hur man knyter fram med hjälp av fasta knutar och snören. Jag gjorde så och se, det fungerade utmärkt.
Jag knöt upp och under och skälet blev bra utom på fjärde trampan, som var lite tjurig men inte oövervinnlig. Och vävningen började.
Jag hade funderat på det tomrum som skulle till i inslagsriktningen efter vart tolfte inslag, det som motsvarade det tomma röret i varpriktningen. Men om jag trampade om innan jag föste inslaget på plats la det sig snällt där jag ville ha det, med alldeles lagom avstånd från det tidigare inslaget.
Nu är mina två plädar klara, lite varsamt beredda i torktumlaren efter en skonsam handtvätt i såpvatten, Åsas råd. Efter nedklippning och beredning hamnade bredden på ca 122 cm.
En av plädarna ska värma oss i vinter när kylan faller, den andra hamnade hos en av mina rara svärdöttrar i Växjö.
Mot nya äventyr!

20130715-115102.jpg

20130715-115152.jpg

12 februari 2013

Väva för att lära

Posted in Uncategorized tagged , at 14:54 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har kommit igång med mina disktrasor. En liten smal väv i lin på fyra skaft, inget märkvärdigt. Jag slarvade lite i solvningen och har fått pyssla lite för att få till det rätt. Och man kan ju undra varför man ska göra sig så mycket möda för några disktrasor – det mest förgängliga av alla textilier.  Varför väva disktrasor när man kan köpa billiga, fungerande trasor i vilken livsmedelsbutik som helst? Det har jag suttit och tänkt på under vävningens gång.

Det här är min slutsats – och det är ingen allmängiltig slutsats, men den gäller mig just nu. Att sätta upp väven har inte varit något problem, med undantag för mitt eget slarv under solvningen och lite åtgärder för att få nickepinnarna att balansera rätt. Men det ordnade sig.

När jag började väva hade jag, som tidigare i min lilla, 60 cm breda, vävstol, haft problem med att det inte finns någon knäbom.  Det är vad jag förstår inget ovanligt när det gäller små vävstolar, så det borde ju fungera. Men i min vävstol slår jag i knäet i framdragningssnörena och senare i det vävda när jag sätter foten på tramporna.  Jag får liksom knixa till lite med knäet för att komma till. Detta har jag grunnat på och har gått igenom alla moment i uppsättningen för att få lite klarhet vad som kan vara orsaken.

Nu tror jag, bara tror för jag har inte testat det än, att tramporna är för högt ställda. Jag får lyfta foten högt för att trampa. Och tramporna går inte i golvet utan slutar i nedtrampat läge en bra bit upp. Och varför är tramporna så högt ställda, jo för att snörena mellan skaften och lattorna är för korta. Och varför är snörena korta? För att jag är lite lat helt enkelt. Jag har köpt min vävstol begagnad och med den följde en hel del utrustning. Alla snören fanns på plats och jag har bara kört på. Under den sista uppknytningen märkte jag att just dessa snören var ordentligt slitna, ändarna var uppruggade och jag kunde inte använda de nedersta öglorna för sprintarna.  Jag tänkte då att jag skulle byta ut dem – sen.

Detta var min slutsats och jag hoppas att den håller. Men jag känner att jag mer och mer börjar förstå hur en vävstol är konstruerad och fungerar. Nu ska jag byta snören och se vad som händer.

Ingen-knäbom

Ingen knäbom

Lilla-vävstolens-trampor

Högt ställda trampor

DisktrasevävSka bli disktrasor

20 januari 2013

Vävpaus

Posted in Uncategorized at 22:24 av Ann-Christin Lindström Larsson

Som tillvaron är och har varit den senaste tiden så får vävstolarna vänta. I den stora vävstolen behövs bara några timmars dunk och sedan är löparen klar. Men de timmarna finns inte just nu. Jag klappar då och då på vävstolen och försäkrar att jag snart är på G igen, men tyvärr några veckor till får den vänta. Den lilla smala vävstolen har stått tom i ett par månader och skulle så förbli tills tiden var generös mot mig igen. Så var det tänkt.

Men hur känner ni andra för en tom vävstol? Det är något som är fel helt enkelt. En tom vävstol får mig att tänka på ett museum i en hembygdspark. Något förgånget och otidsenligt.

Så kan det ju inte få vara. Vävstolen representerar absolut inget förgånget för mig utan något högst levande och nutida. Så häromdagen bestämde jag mig – det ska i alla fall sitta en väv uppsatt även om jag inte hinner väva på några veckor.  Men vad?

Jag kollade mitt garnlaget och mina korgar med förberedda projekt, men inget passade in riktigt. Då minns jag en resa jag och mannen gjorde för några år sedan i Västergötland. Vi kom förbi en vävbutik och där måste jag naturligtvis gå in. Men nja, det fanns liksom inget som föll i smaken, men jag ville inte lämna butiken utan att handla. Då såg jag satser med färdigvarpade disktrasor i lin till ett rimligt pris. Och så fick det bli.

Nu har jag alltså plockat fram varpflätan och dragit på.  Och, tjoho, nu ska jag väva ca 10 meter disktrasor :-)

Det blir nog fint, en massa gåbortspresenter kommer det  bli. Hoppas att de suger bra. Och jag älskar att väva i lin, bara det är anledning nog. Men 10 meter?

Bild

Om man inte vet att vävstolen är totalt 60 cm bred så ser det ut som om disktrasorna bli väldigt stora.

27 november 2012

Återanvända linnedukar

Posted in Uncategorized at 16:41 av Ann-Christin Lindström Larsson

Så blev den då äntligen klar, linnelöparen. Jag köpte blå linmattvarp för flera år sedan och visste att den skulle användas till något med linneinslag. Linne som i gamla dukar och handdukar. Men det har liksom inte blivit av förrän i våras, då jag drog på en löparväv i min lilla vävstol. Men stugan där vävstolen står har varit gästhus några månader, och sen kom mitt engagemang med handduksväv och mattväv i den stora vävstolen.  Då och då har jag vävt någon decimeter ute i stugan men mer har det inte varit. Men nu är den alltså klar.

Det blev en ganska grov väv med, som sagt, linmattvarp och ca 1 cm breda linnetrasor. Jag har vävt gåsögon efter en löpare jag såg i en vävbutik i Borås, den var också vit och blå och jag tyckte att den var riktigt vacker. Och visst blev min löpare  trevlig också, men roligast är att jag fått använda ett par gamla slitna dukar och några handdukar. Men jag måste tillstå att det var med bävan jag satte saxen i den första duken. En vit damastduk klipper man inte i, det kändes som ett helgerån. Men nu har ju dukarna fått nytt liv igen, trots fläckar och och tunnslitna mangelveck.

Den gången jag planerade att väva med linnetrasorna trodde jag mig till lite för mycket och köpte på mig ganska mycket linmattvarp. Nu har jag två  obrutna rullar plus lite till av en vackert blå mattvarp – vad ska det bli av dem?

Och just nu har jag två tomma vävstolar – konstigt!

 

 

Nästa sida

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 158 andra följare