26 januari 2012

Solv

Sparad i Uncategorized den 21:34 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det tråkigaste med vävning – vad är det? Varpa? Nej, det är spännande 0ch fascinerande. Dra på, eller svepa som det också heter? Nej det är väldigt roligt och det blir så snyggt på garnbommen. Det är då man börjar ana något av det man planerat. Solva? Själva solvningen är ett av höjdarmomenten. Det är både meditativt och fullt av koncentration. Men nu börjar vi närma oss det som är tråkigt, jag återkommer till det. Skedning – nu stiger ivern. Framknytning och uppknytning – otroligt spännande!

Vi backar – solvningen. Det är här det kan blir sååå jobbigt, trots allt det meditativa. Det kan bero på att jag inte är så genomtänkt, när jag sätter upp en ny väv. Jag kollar på ett ungefär hur många solv som behövs och jämför med de solv som redan sitter på skaften. Om det behövs ökar jag på med det antal solv jag uppskattar kommer att behövas. Det stämmer aldrig! Sen ska jag, när jag under solvningen upptäcker att det fattas ett antal solv, ur min buntar på 100 solv, haka på det felande antalet. Det är inte helt lätt. Och det är pilligt. Och det är irriterande.

Jag buntar alltså ihop mina solv i buntar om 100, buntar ur vilka jag sedan ska plocka ur 15, 26, 37 eller vad ska vara. Ska jag i stället ha buntar om 50? Eller 25? Finns det en norm som fungerar i praktiken?

Hur som helst. När jag slutligen är klar börjar jag belåtet skeda och glömmer hela den frustrerande solvningsmomentet. Tills det är dags igen.

Det är kul att väva

Restnystan

Resultatet

LIlla mattan

Direktlänk