31 januari 2010

Åtta skaft på en trissvävstol

Posted in Uncategorized tagged den 10:31 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag är lite hängig, någon slags lunginflammation, och dessutom måste jag få klar det församlingsblad jag åtagit mig att producera. Då och då väver jag en stund. Men detta hindrar inte att tankarna går till vävningen och då inte främst till min lintowhandduk, som mer och mer tar form i vävstolen. Nej jag funderar framåt.

Jag har, som jag tidigare berättat två trissvävstola,r och den jag använder nu är en Bergå med vävbredd på 140 cm. Jag har tillgång till sex trampor och sex skaft, men vad jag kan se finns det plats för ytterligare två trampor och, förmodar jag, två skaft till. 8 sammanlagt alltså.

Jag skulle så gärna vilja pröva att väva med fler skaft och trampor, men i många vävbeskrivningar står det, att man då rekommenderar kontramarschvävstol. Antagligen för att få ett bättre skäl. Betyder det att jag ska akta mig för att sätta upp en teknik, där det behövs drälltrissor t ex? Att det kommer bli ett elände med lågt skäl och många timmar, då jag ångrar att jag överhuvudtaget chansade?

Är det någon av er, mina besökare, som har erfarenhet av detta och som kan ge ett råd?

Här kommer två bilder som visar hur mycket plats det finns för trampor och skaft.

27 januari 2010

Klistra varp

Posted in Uncategorized tagged den 19:13 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu haver jag klistrat, nu haver jag klistrat – inte precis överallt men på kanttrådarna. På Åsas förslag kokade jag upp nyinköpta linfrön i lite vatten. Jag hade inget recept, så jag tog nog för lite vatten till en början, men jag spädde koket flera gånger. Sen silade jag ifrån fröna och tog med mig spadet till väven. Med en brödpensel  limmade jag de opålitliga kanttrådarna både framför skeden och bakom. Nu får vi se hur det går. Jag var först rädd för att varptrådarna skulle limmas ihop totalt, men så verkar det inte bli.

Nu har jag lärt mig något nytt – det tycker jag om.

26 januari 2010

Vävdamm

Posted in Uncategorized tagged den 10:55 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det är otroligt vad det dammar av min väv, tussarna växer under vävstolen och min lilla handdammsugare blev igenproppad på en liten stund. Lingarnet är besynnerligt, det känns så styvt och hårt, att rycka av ett lintowgarn med ren handkraft går nästan inte. Tråden skär in i fingrarna när man försöker. Men samtidigt nöts kanttrådarna i varpen av väldigt lätt, jag har redan fått skarva den yttersta varptråden i högersidan två gånger. Och, som sagt, under vävstolen samlar sig stora blå tussar av damm. Som om trådarna hela tiden lämnade ifrån sig ett överskott. Jag hade förstått det bättre, om tråden varit porös och löst spunnen, men det är ju det rakt motsatta.

Min vävande kamrat Åsa skriver i en beskrivning av en handduk hon vävt i lintow, att  hon efter första tvätten fick rensa avloppsfiltret i tvättmaskinen. Det satte igen totalt.

Här kommer en dokumenterande bild av garn och damm.

22 januari 2010

Lin

Posted in Uncategorized den 22:05 av Ann-Christin Lindström Larsson

Igår såg jag på Antikrundan, och i det var det ett inslag från Växbo linspinneri. Det var en enda lång lovsång till linet och även om reportaget hade en smak av PR-kampanj för företaget Växbo, så blev ändå helhetsintrycket positivt. Och jag kände en sån respekt för våra förfäder, som kom på att utvinna textilfiber ur denna otroligt vackra och till synes skira linblomma.

Vi hade i somras ett linfält alldeles i närheten, och det var en upplevelse att se fältet i blomning. Man tror att det plötsligt uppstått en sjö där i utkanten av skogen. Men man ska inte lockas att bryta några strån med de blåa blommorna. Inne i vasen fäller de nästan omedelbart sina blommor. Det är där ute, under solen och i vinden, som de har sin plats, inte i en vas på köksbordet.

Jag har flera vita linnedukar i linneförrådet. Det är arvegods efter mina och makens föräldrar. Jag använder dem ibland och sen åker de i tvättmaskinen. När de torkat dänker jag dem rejält och manglar i min lilla bordsmangel –  och önskar att jag hade en stenmangel. Men ändå – även i den lilla bordsmangeln går det att få ett skapligt resultat. När jag är noga, glättar jag spåren efter fållar och de veck, som alltid uppstår, med en vas som har en slät och fin yta. Och linnet glänser. Det glänser efter 50, kanske 60 år av slitage. Nog är det fantastiskt.

Jag undrar hur min lintowhandduk kommer att klara sig i livet. Så här långt har jag kommit.

21 januari 2010

Vävränder

Posted in Uncategorized tagged den 19:19 av Ann-Christin Lindström Larsson

Just nu har jag inte så många stunder per dag som jag hinner väva, andra uppgifter tar tillfälligtvis mycket tid. Det betyder att jag sitter en liten stund då och då, för att rensa tankarna eller byta arbetsställning.

Det går rätt bra, men jag tycker att lintow är ett väldigt stumt material. Det slamrar en hel del när jag slår till. Jag vet inte vad det beror på, det kanske bara är så.

En annan sak som jag tycker är lite besvärligt är, att det syns i väven när jag varit ifrån den en stund och börjar väva igen. Det bli ränder, lite glesare partier, som markerar varje paus jag tagit.  Det är inte roligt, vad gör jag för fel? Det brukar faktiskt inte bli så när jag väver. Ska jag slaka väven när jag lämna den? Ska jag ta ur vävspännaren? Kanske kommer ränderna försvinna när jag klipper ned eller efter första tvätten?  Det återstår att se.

Jag tar gärna emot goda råd 🙂

20 januari 2010

Solvögon

Posted in Uncategorized den 9:43 av Ann-Christin Lindström Larsson

Efter en utflykt till förra hemstaden Göteborg är jag nu tillbaka i vintriga Vattholma. Det är inte bli så mycket vävt de närmaste dagarna men fundera på vävning kan man alltid göra – och det gör jag.

Jag håller på med en lintowväv, 8,2 dm bred, randig i två blå nyanser. Teknik liksidig spetskypert. När jag var klar med uppknytningen och började väva såg det väldigt konstigt ut. Varpen kändes lagom spänd och jag tyckte att skälet var bra när jag gjorde en första koll. Men när jag trampade ner slakade vissa varptrådar över hela bredden. Jättekonstigt! Eftersom jag väver hemma och inte har någon erfaren person att fråga, började jag gå igenom uppsättningen själv. Jag kollade trampornas uppknytning, lattornas läge, nickepinnarnas placering osv. Till slut kom jag på vad det var. Solven stod för lågt. I stället för att vila, utan att tynga ned, på solvögats botten låg varptrådarna mot överkanten. När jag kortade snörena, som går runt trissorna till nickepinnarna, höjdes varpen och trådarna kom på rätt höjd. Och se! Problemet var löst.

Det som hänt var naturligtvis ett nybörjarfel – jag borde ha tänkt på det redan när jag knöt fram. Men det var en nyttig lärdom och – framför allt – jag lärde mig att felsöka. Att härleda ett fel är en bra väg framåt kunskapsmässigt. Jag känner att jag tagit ett steg till.

Här kommer ett tips till, som jag också lärt mig på kursen i Fristad häromåret. Den s.k. Birgittaknuten – uppkallad efter vår lärare på kursen. När man hängt på solven lägger man ju en säkerhetstråd utmed skaftet för att hindra solven att trilla av igen. (Det är inte kul när det händer – tro mig, jag har varit med om det!) Tråden knyts i regel fast med en rosett i vardera änden av skaftet. Om man sedan ska komplettera med fler solv eller plocka av överflödig solv måste man knyta upp rosetten. Med Birgittaknuten göra man detta mycket enklare. På säkerhetstråden slår man en ögla i vardera änden, trär in öglan i hålet på skaftet och kränger öglan över skaftet så att tråden låser sig själv. Svårt att förklara men titta på bilderna. Det är så enkelt och man behöver inte kämpa med rosetter, som  blivit till dubbelknut eller  annat konstigt. Det enda man ska tänka på är att tråden ska vara ordentligt spänd.

Gör så här. Trå in ögla nr 1 i ena änden av skaftet och trä öglan över skaftet så att tråden låses. Mät sedan upp lagom längd av tråd och gör ögla nr 2 i slutet av tråden. Med öglan ska tråden bara sticka utanför skaftet med en knapp cm (innan man trått in öglan i hålet). När man sedan drar ögla 2 genom hålet på skaftet ska man ta i ordentligt så att tråden sträcks ganska hårt och öglan låser tråden ordentligt.

14 januari 2010

Bomsnören

Posted in Uncategorized tagged den 19:59 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har två vävstolar men använder bara den ena. Jag startade med en Glimåkra Ideal, bredd 100 cm.  Jag köpte den på Blocket och fick den med mattvarp i. Jag var jättenöjd med den, men kände mig begränsad när det gäller vävbredd. Sedan köpte jag en vävstol till på Blocket, en Bergå Karelia, 140 cm bred och det är den jag använder nu. Den är också väldigt stabil och bra. Ibland saknar jag min lilla Ideal, den tar ju inte så stor plats, men den ligger på loftet i garaget. Bara tanken på att baxa ner den och sedan baxa upp den större vävstolen är för mycket. Jag väver därför både brett och smalt i min Bergå.

Båda vävstolarna var utrustade med allt man behöver för att knyta upp en väv, men det var en skillnad. I Glimåkravävstolen var det ett långt, trätt bomsnöre på garn och tygbom.  Det är inga problem när det gäller tygbommen och att trä snöret över bomkäppen, men när det gäller det snöre som ska träs över den bomkäpp som hör till varpbommen är det värre. Öglorna, eller vad man ska kalla dem, måste ju fördelas jämnt över bredden och det är ett ibland besvärligt trädande i varpen med risk att tappa en bunt lang, om man inte är försiktig. Och ofta blir det ändå ojämnt fördelat.

På Bergå är det ett bomsnöre för varje hål i bommen, se fotot. Varje snöre är fäst med en sprint vid bomkäppen. Det enda man måste vara noga med är, att snörerna är exakt lika långa, så att de drar jämnt. Kommer ett snöre snett, lossar man sprinten och flyttar snöret till rätt plats.

Nu är min lintowväv klar för vävning, jag har fått ett fint skäl och ska börja väva i morgon. Varpen är randig i två blå nyanser och det ska bli spännande att se hur det blir med ett ljusare inslag.

13 januari 2010

Solvningsupplevelser

Posted in Uncategorized tagged den 18:27 av Ann-Christin Lindström Larsson

Idag var tålamodet pressat – internetuppkopplingen fungerade inte och det var mellan 20 och 30 minuters väntan på support. Jag behövde verkligen komma ut på nätet och irritationen växte. Men – det finns ett sätt att få ro i sinnet, när vardagen känns besvärlig, åtminstone om man har solvning på gång.

Mitt bästa knep mot oro, irritation och dåligt humör är detta. Inled solvningen med den allra största noggrannhet. Se till att pallen står på lagom avstånd från solven så att du når varpen bra. Ställ också in höjden på skaften så att varpen och solvögonen är på absolut rätt höjd i förhållande till varandra och på en höjd som gör att du inte behöver kuta på ryggen eller lyfta armarna obekvämt högt, när du sträcker dig efter varptrådarna. Dra fram så mycket varp att inte redan solvade varptrådar åker ut igen, om man råkar få skaften i gungning. Och sen – börja solva lugnt och metodiskt och räkna ofta igenom det du gjort. Efter några minuters arbete har man bara 1-2-3-4-1-2-3-4 (eller någon annan ordning beroende på vävteknik) i huvudet. Det enda som gäller är det man har för händerna, det går inte att ha något annat i huvudet just då, för då blir det obönhörligen fel. Och se – när man tar den första pausen –  ”bort allt vad oro gör…”. Men – om man slarvar med förberedelserna fungerar det inte. Då blir det dubbel irritation i stället, när ryggen värker eller varptrådarna hoppar ur solvögonen.

Efter denna lilla kvasifilosofiska utläggning ska jag be att få presentera ännu ett litet behändigt hjälpmedel. En  skälsprötsupphängare. En liten grej som jag fått av väninnan Else Mari. Den är särskilt bra när man håller på med smala vävar i en bred vävstol, framför allt när man skedar. På bilden är det en ganska bred väv, jag kanske skulle klara mig utan den. Men hur många gånger har jag inte varit med om att skälspröten tippat för att varpen slakat för mycket vid något moment. Men med denna lilla grej är det problemet ur världen. Rekommenderas.

11 januari 2010

Förskedning och redkam

Posted in Uncategorized tagged den 11:15 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har nu raskt gripit mig an nästa vävprojekt – en badhandduk i lintow 6, teknik liksidig spetskypert. Två blå färger i varpen och en ljusare blå som inslag. Jag hoppas att det blir vackert och att handduken blir skönt rivig. Alla har ju numera enbart frottéhanddukar, så jag vet inte om det är någon som vill ha en badhandduk av det här slaget. Själv tycker jag ”vanliga” handdukar i linne eller halvlinne är de allra skönaste, men jag är kanske lite gammalmodig i det fallet. Det mesta som jag väver vill jag helst ge bort, det är bara ett och annat alster, som jag behåller för hemmabruk. Jag får väl lyssna runt lite i släkten om det finns någon spekulant.

Nåväl till ämnet. Jag har övergivit förskedandet i en försked, jag använder alltid redkam numera. Jag tycker att det är så mycket enklare, förskedningen är ju till för att få ut bredden på väven. Eller har den någon annan funktion? I redkammen läggs ju varpen ut i sin bredd och dessutom slipper man flytta skälet när man placerat varpen i vävstolen.  Finns det något tillfälle så det är absolut nödvändigt att använda förskedning i en vanlig sked, eller fungerar redkammen för alla vävar? Någon som vet?

Här kommen en bild på min redkam med den nya vapen.

09 januari 2010

Snygga kanter

Posted in Uncategorized tagged den 19:49 av Ann-Christin Lindström Larsson

Idag klippte jag ner jullöparen och känner mig nöjd med resultatet. Det blev två löpare på ca 160 cm var. Det är ju förstås det där med kanterna, det går nästan en fjärdedel av väven innan handlaget sitter. Det betyder att det blev en löpare som jag är helt nöjd med och en som blivit – sådär. Laila Lundell, vars vävbok jag följt sedan jag började väva, säger att man inte ska stirra sig blind på kanterna. Det ska ju synas att det är handvävt och inte tillverkat i en maskin. Men det hjälper inte, om inte kanterna är någorlunda jämna och fina blir man inte nöjd, åtminstone känner jag det så.

Det finns många vävböcker för nybörjarvävare och jag har några av dem. Men det är alltid Lailas bok jag återkommer till, när jag behöver friska upp kunskaperna. Hennes bok är föredömligt pedagogisk och tydlig. Jag och min vävkamrat Mia har förstått att dagens vävlärare inte alltid håller med om det. Men vi som försöker klara oss på egen hand har stor glädje av boken.Tydliga teckningar och instruktioner, som är lätta att förstå.

Nu ligger redkammen och varpflätan framme, det är dags för nästa projekt – två badhanddukar i lintow och liksidig spetskypert ska det bli.  Snart ska jag berätta om mitt förhållande till redkammen.

Nästa sida