28 februari 2010

Vävsked och vävbredd

Posted in Uncategorized den 13:06 av Ann-Christin Lindström Larsson

Här nedan kommer en bild på mina badlakan, de är rejäla skulle jag vilja påstå. På den andra bilden ser man skillnaden mellan den handduk där jag haft Holma-Helsinglandgarn i inslaget och den som har Borg-garn i inslaget. Det är en tydlig skillnad. Varpen är densamma i båda handdukarna.

Nu är jag på gång med nästa väv, tabletter.  Varp och inslag bomull 16/2.  Jag har utgått från en gammal tablett och försökt få fram samma resultat.  Jag har två trådar i solv och fyra i sked, garnet i den gamla tabletten var nämligen grövre än det jag hade i mina hyllor. Jag valde sked 50/100 och vävde en tablett. Den drog ihop sig rejält och blev inte bra i proportionerna tyckte jag. Nu har jag skedat om i en sked 45/100 och ska just sätta igång och testa hur det blir. Jag återkommer.

25 februari 2010

Lintowkvalitet

Posted in Uncategorized tagged den 21:18 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är mina badlakan klara, nedklippta, tvättade och fållade. Tvättmaskinens sil satte igen av allt löst ludd, men det var inte så svårt att rensa. Jag ska brodera monogram och sy fast hängebanden och därmed är uppdraget slutfört.

När jag klippt ner väven, mätte jag längd och bredd innan jag stoppade hela längden i tvättmaskinen. Det var spännande att jämföra resultatet före och efter. Och det jag kom fram till fick mig att fundera en del.

Så här var förutsättningarna. Jag vävde med de garner jag hade i mina garnhyllor. Det var tre blå nyanser i lintow 6, två färger från Borg och en färg från Holma-Helsingland. I varpen var varannan rand garn från Borg och varannan garn från Holma-Helsingland. Den ena handuken hade inslag av Borg-garnet och den andra Holma-Helsingland-garn.

Jag funderade inte så mycket på vilket märke det var på garnet när jag varpade, det var bara färgnyanserna som var viktiga just då. När jag vävde visade det sig att garnet från Borg brast oftare, medan det var sällan Holma-Helsingland-garnet gick av.  Fortfarande tänkte jag inte så mycket på det. Lintow som lintow tänkte jag nog.

Men när handdukarna var tvättade och hade torkat började jag förstå, att det inte bara räcker med att välja en garnkvalitet oavsett tillverkare. I den handduk där jag använt Borgs garn krympte väven 10 procent i längd och bredd. Den som hade Holma-Helsinglandgarnet som inslag krympte 6 procent i längd och bredd. Varannan rand hade ju varp från olika tillverkare och det har medfört, att det blivit en lite ”bubblig” struktur på den handduk som har Borggarnet som inslag. På den andra handduken märks ingen bubblighet.

Jag förstår nu, att det finns en vits i att i en väv hålla sig till en och samma garntillverkare. Men när man, som jag, vill använda de garner som finns i hyllorna, kan det ju uppstå en del överraskningar. Min erfarenhet bygger enbart på lintow, hur t ex bomullsgarn 16/2 från olika tillverkare beter sig vet jag inte. Inte än! Men snart. Min nästa väv består nämligen också av ”hyllgarner” i rött, blått, grönt och vitt. Varje färg består dessutom av två näraliggande nyanser – alltså åtta olika garnrullar från minst tre garnleverantörer.

Spännande.

20 februari 2010

Invävning

Posted in Uncategorized tagged den 23:14 av Ann-Christin Lindström Larsson

I kväll, medan jaktstarten pågår för fullt  i OS-sändningarna, vill jag bara uttrycka min frustration över att jag alltid glömmer att räkna in invävningen när jag räknar ut varplängden.  Än en gång kämpar jag med de sista decimetrarna på väven och jag kommer att få ge upp innan jag uppnått den vävlängd jag planerade för. Trist!

10 % av 3 meter är ändå 30 cm och det är ganska mycket, som ska räknas in i den totala varplängden. Men garn är ju rätt dyrt och det är ju en god regel att försöka hålla efsingarna så korta som möjligt. Men inte på bekostnad av den förväntade vävlängden.

Men för nästa väv, varpflätan hänger på sin krok bakom dörren i vävrummet, är invävningen inräknad. Jag varpade nämligen när jag just upptäckt mitt misstag med handduksväven. Jag hoppas att jag lärt mig min läxa nu.

18 februari 2010

Den ömtåliga stadkanten

Posted in Uncategorized tagged , den 15:38 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min väv börjar närma sig fullbordan – ett par dagar till så kan jag klippa ner. Resultatet blir som för det mesta bättre och bättre. Jag har ofta en avsevärd  inkörssträcka, vilket jag tror beror på  att jag är så ivrig att komma igång.

En sak som jag dock funderat över är varför mina vänsterkanter blir bättre, jämnare, än högerkanterna. Jag har, efter att ha tampats med den här väven, en teori:  Jag är starkare och mer rörlig i högerhanden/armen än vice versa på vänstersidan. Höghanden sveper iväg skytteln med fart och kläm, vänsterhanden fumlar lite och skytteln glider lite långsammare. Och det för med sig, att jag hinner se i tid hur inslaget lägger sig i vänsterkanten, om varpen blir lite indragen eller om det uppstår en lite för stor ögla av inslagsgarnet. Och så hinner jag rätta till det. När jag skyttlar in från höger hinner jag inte riktigt med med ögat och så uppstår den där lite böljande kanten, som bl a får sköra varptrådar att gå av. Nu när jag aktivt tänker på mitt handlag blir det mycket bättre, det känns bra. Övning ger färdighet, det är så sant som det är sagt.

Jag har som omväxling från den stora väven satt upp ett band i min bandvävstol. Det ska bli hängeband till handdukarna. Och snart kommer varpan fram, nästa väv är på gång i mitt huvud. Ett par garnrullar från Borgs har dumpit ner i brevlådan och jag har än en gång räknat trådarna i förlagan till mitt nästa projekt.

Så här långt har jag kommit, badlakan är vad det blir.

Hängeband

16 februari 2010

Rutigt och randigt

Posted in Uncategorized den 16:40 av Ann-Christin Lindström Larsson

En av er, Birgitta, undrade om jag inte kunde tänka mig att hitta på egna randningar på handdukarna jag väver, för att på det sättet få något mer personligt. Jodå, jag har själv randat några dynor och möbeltyger. Rutor har jag inte gett mig in på, det är svårare tycker jag, det är mer som ska stämma då.

När jag funderade på detta med att själv skapa mönster, kom jag tänka på en artikel jag skrev för Riksföreningen för handvävning (www.riksvav.se), när jag var redaktör för deras tidning Solvögat. Jag hade varit på Upplandsmuseet och hört ett föredrag om textil från Uppland med museichefen Håkan Liby. Jag letade upp tidningen och läste artikeln och kom då på en hel del annat som Liby sagt, som inte kom med i artikeln.

Vad jag fick klart för mig var att det i Uppland inte vävts så mycket tyger för avsalu som t ex i Västergötland. Och detta berodde på att de uppländska bondgårdarna bar sig bra, det är bördig mark i detta landskap. I andra, mer magra landskap som t ex Västergötland, behövde kvinnorna en bisyssla för att bättra på familjens inkomst. Och då blev det ofta vävningen som blev denna inkomstbringande sysselsättning.

Även i Uppland vävdes det dock en del för avsalu, bl a rutiga huvuddukar, som såldes på marknader. Det var i detta sammanhang Håkan Liby berättade, att man om vissa vävande kvinnor sa, att de var mer eller mindre rutiga i huvudet. De som var rutigast var väldigt skickliga på att konstruera vackra rutor, vilket inte är lätt om man använder många färger och komplicerade rutningar. Det finns också belägg för att någon kvinna kritiserades för att inte vara rutig, hennes huvuddukar eller klänningstyger blev aldrig bra, hon fick inte till det helt enkelt.

Ibland tänker jag, att jag nog inte är så randig i huvudet, jag blir lite tafatt när jag ska randa på egen hand. Jag hoppas att det är en träningssak. Men om jag är obotligt orandig, så sörjer jag inte över det, det finns så mycket vackert att ta efter :-).

14 februari 2010

Handdukar i halvlinne

Posted in Uncategorized tagged den 20:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

För några år sedan var jag i Jönköping och hälsade på min mamma. I ett antikvariat fick jag tag på boken ”Handdukar och duktyg”, ICA-förlagets vävbibliotek, del 1. Utgiven 1953. På resan hem satt jag och läste igenom bokens alla 100 vävnoter. Jag fastnade framför allt för handduksmönstren, trots att de flesta presenterades med svartvita foton. Efter mycket vånda och beslutsångest fastnade jag för en handduk i kypert och spetskypert. Varpen var oblekt och blått bomullsgarn 16/2 och inslaget oblekt och blått lingarn 16. Åtgången beräknades i ”härvor”, så jag fick forska lite för att komma fram till hur mycket en härva är i förhållande till dagens rullar.

Jag varpade, svepte, solvade, skedade, knöt upp och så småningom började jag väva. Jag minns ännu hur häpen och förtjust jag blev, när jag så hur resultatet blev. Så vackert! Jag var hänförd.

Det blev stora handdukar, måtten är generösa. Och de är fantastiska, de bästa handdukar jag någonsin använt. Det känns som om de  suger vätan från händer och ansikte med en smekning. Och de är väldigt vackra. Bilderna gör dem inte rättvisa men jag vill ändå visa dem.

Boken är ett fynd, det finns mycket annat i den som jag kommer att väva så småningom. Gamla traditionella, vackra  mönster.

13 februari 2010

Väva i ram

Posted in Uncategorized tagged den 16:45 av Ann-Christin Lindström Larsson

Om man vill pröva på att väva men inte vill baxa in en hel vävstol i lägenheten, eller om man vill väva på semesterresan, så finns det en lösning. Vävramen. Min syster Magdalena är en händig syster. Hon är intresserad av nya tekniker, och griper sig an allt med stor energi. Det senaste projektet är att väva i vävram. Inspirationen till det har hon fått från Svensk hemslöjds hemsida, http://www.hemslojden.org
Hon började med att gå till Clas Olsson där hon köpte en alldeles vanlig, enkel, obehandlad spännram (minst 30×30 cm). Sen tog hon lintråd 12/3 och lindade runt ramen på höjden.  Det blir då varp på ramens båda sidor. Hon fick alltså, på en och samma gång, två vävar i samma ram. Sen tog hon en bit varp och virkade en kedja luftmaskor tvärs över varpen.  Hon virkade med fingrarna tror jag, jag har inte frågat, ihop varptrådarna två och två på vardera sidan ramen och spände den virkade tråden ordentligt. Kedjan fixerar varpen så att varptrådarna inte glider ihop eller isär. Man kan virka luftmaskorna med virknål också.
Nästa moment var att plocka upp varannan varptråd på en slät liten ribba, den ger då ett av skälen, när man reser den upp. Det andra skälet fick hon plocka upp med en gobelängpinne och/eller en grov trubbig nål nål. Pinnen är nödvändig att ha för att peta ned inslaget.
På den ena sidan ramen vävde hon en liten rya med 2-trådigt ullgarn och löst tvinnat ullgarn mellan nockraderna. På den andra sidan vävde hon med 1-trådigt ullgarn en bildväv i kelim-teknik. Båda vävarna inleds med 6 inslag av varpgarnet.
Visst blev det vackert.

09 februari 2010

Dockvävstol

Posted in Uncategorized tagged , , den 23:37 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag kommer från en vävande släkt och därför väver jag idag. Det är jag övertygad om. Min första vävstol fick jag omkring 1949, en s k dockvävstol, som många känner till. Den fungerar än idag och jag låter mina barnbarn väva på den om de vill. När jag var i deras ålder bodde moster Karin hos oss i Stockholm.  Hon gick på Handarbetets Vänner och utbildade sig till vävlärare. Det var ungefär samtidigt som jag fick min  vävstol.

Moster Karin satte upp en väv i min lilla vävstol och visade mig hur man väver en ryamatta. Jag var för liten för att klara av det själv, så jag tror att hon vävde mattan utan någon insats från mig. Men det blev en underbar liten rya, som platsade i mitt dockskåp. Nu ligger den i mitt vävrum och påminner om moster och om den vävglädje som hon och många fler i min vävande kvinnosläkt förmedlade.

Ryan har ju vaknat till liv igen, mycket genom det ryaprojekt en rad hemslöjdskonsulenter genomförde  i slutet av 90-talet. Det ledde fram till ullmaterialprojektet UllMa, som resulterade i Wåhlstedts  s k UllMa-garner, garner som påminner om de  hemspunna ullgarner, som återfinns i gamla traditionella ryor.

Det här låter som  ett reklaminslag, men jag är så tagen av en liten vacker bok som heter Nock, Ragg, Rya, där hela projektet presenteras och som avslutas med förslag på moderna ryor, som tar avstamp i den gamla traditionen. Boken rymmer inga kompletta vävsedlar, men tillräckligt mycket för att tända lusten att någon gång, i en inte alltför avlägsen framtid, sätta upp en ryaväv. Och även om man inte kommer så långt är boken ett litet grafiskt mästerverk, som är väl värd att läsa.

Nock. Ragg, Rya – det glänser om ullen. ISBN 91-631-1207-8

Och här kommer en bild på den lilla ryan och på min första vävstol.

08 februari 2010

Stöd för frans

Posted in Uncategorized tagged den 21:58 av Ann-Christin Lindström Larsson

Tillbaka igen efter en tur till utriket. Det var 25 grader varmt och strålande sol och vi befann oss fortfarande i Europa. Skönt.

Min handduksväv löper på, inget nytt att berätta om den. Då och då klistrar jag kanttrådarna, och när jag gör det önskar jag, att jag startat den här bloggen redan före jul. Varför –  jo då höll jag på med en trevlig väv.  Ja den kunde ha varit trevlig och okomplicerad, om jag då hade vetat vad jag vet nu.

Titta på den här bilden.

Jag bestämde mig för att sätta upp en ”presentväv”, dvs något som blev till små  bra gåbort-presenter. Jag hittade en vävbeskrivning på små brödkorgsdukar i ett gammalt Vävmagasin. Dukarna skulle ha frans runt om och med tre dukar i bredd behövdes stödtrådar i varpen  i varje sida att vända runt och stödtrådar mellan dukarna. Och i beskrivningen föreslogs att man skulle använda ett restgarn till detta, eftersom trådarna dras bort när dukarna klipps isär.

Sagt och gjort, jag tog mitt fulaste garn, orange lintow.  Det skulle jag inte har gjort. Det ser riktigt prydligt ut på bilden, inte sant, men bilden ljuger. I stället för att på ett par dagar väva mina tolv dukar, dvs tre gånger tre dukar, tog det mig ett par veckor eftersom stödtrådarna brast hela tiden. Jag fick byta ut så gott som allihop. Jag fäste de nya varptrådarna, som var lika långa som varpen i övrigt, med nålar i väven och knöt in dem med rosett så långt bak i vävstolen jag kunde och flyttade sedan rosetten allt längre bak allteftersom jag bommade fram. Precis som jag lärt mig på en kurs i Forsa en sommar. Det fungerade alltså men det tärde på humöret och tog alldeles för lång tid, eftersom det blev fler och fler rosetter som skulle knytas upp och knytas om längre bak.

Alltså – använd aldrig lintow som stödtrådar 🙂 det är dagen råd.  Men de små dukarna är väldigt söta. Jag har just sytt runt fransen med  ensidig stolphålsöm på den tolfte och sista duken – precis som min duktiga broderande syster har lärt mig.  Presentlagret är påfyllt.

01 februari 2010

Minnet av en varpfläta

Posted in Uncategorized den 18:30 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu tar jag paus från bloggen en vecka. Men sen kommer jag igen.

Men här kommer en bild som jag sparat sedan min allra första tid som vävare. Jag trodde mig inte till att varpa själv, så jag köpte den tjänsten från garnfirman. Och jag minns hur roligt det var att dra den långa flätan ur kartongen, som kom med posten.

Men samtidigt bestämde jag mig för att börja varpa själv. Min snälla syster har lånat ut sin varpa på obestämd tid till mig, och det är faktiskt roligt och inte särskilt svårt att hantera den. I början räknade jag langen otroligt många gånger och alltid blev det olika resultat. Men man lär sig.

Och varpen i flätan – den använde jag till badhanddukar i våffelväv.

Vi möts igen om en vecka.