30 mars 2010

Tjeckisk vävstol

Posted in Uncategorized den 19:22 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag är hemkommen efter fem dagar i Prag. Vi hade, maken och jag, fem alldeles fantastiska dagar. Jag har aldrig tidigare varit i Prag, om man inte  räknar med en övernattning på väg till Wien för ett antal år sedan, och jag blev överraskad av allt som staden hade att erbjuda.

Jag ska inte berätta allt här utan bara berätta om en upplevelse. Det var marknad i stan, jag vet inte om den hållit på länge eller om den ingick i inledningen av det tjeckiska påskfirandet. Men i alla fall – på Prags gamla torg var det gott om marknadsstånd, som saluförde tjeckiska specialiteter, som t ex målade, urblåsta ägg. Flera smeder stod vid ässjor och tillverkade vackra smidesföremål, det grillades korvar och spett med kyckling, fläsk och grönsaker och mycket mer. Men det jag stannade inför – och återkom till så gott som varje dag – var en vävstol. En man satt och vävde och en kvinna sålde produkterna.

Det var en liten enkel vävstol av ett slag som jag aldrig sett. Jag pratade lite med Evzen Janek, kvinnan som skötte försäljningen. Jag tror att mannen som vävde heter Jan Soucek. Företaget heter Tkalcovská dilna, som enligt Google översätt betyder vävverkstad (hemsida http://www.rucni-tkani.cz). Jag frågade, om detta var en typisk tjeckisk vävstol och hon berättade, att detta var en liten vävstol men att det fanns större. Nästa fråga var om det var vanligt att man väver i Tjeckien. Nej, svarade hon, i den här regionen är det kanske två som väver.

Det var en lustig liten vävstol med två trampor och metallsolv på de två skaften. Skytteln löpte i en ränna, som låg under varpen.  Garnbommen var stor i förhållande till vävstolen och man hade använt en rulle med tapet, som följde med den pådragna varpen. När jag var där sista dagen på vårt besök hade man hängt en stor sten som tyngd, men jag kunde inte reda ut vad den hade för funktion. På något sätt hörde den ihop med garnbommen.

Jag fick pröva på att väva, det var roligt. Men nog upplevde jag, att det var en spröd liten tingest jag skulle hantera. Den var 80 år gammal, berättade Evzen, som inte tycktes känna till någon annan typ av vävstol. Men det är väl ok. Hon och Jan för vävtraditionen vidare i Tjeckien med de redskap som hör hemma där.

Här kommer några bilder av vävstolen på torget i Prag.

Jan vid vävstolen

Metallsolv

Skytteln i sin ränna

Tapetrullen

Jag vid vävstolen

Annonser

23 mars 2010

Varpa för bandvävstol

Posted in Uncategorized tagged , , , den 10:59 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min gulrandiga handduksväv fungerar bra, jag har kommit en bit på väg. Det kommer ta ett tag att blir klar med hela väven. Det  är ju snart påsk med allt vad det innebär av gudstjänster, besök av barn med familjer mm. Men vävstolen springer inte iväg, den står snällt och väntar.

Men även om jag inte sitter och väver, så pågår en ständig bearbetning någonstans i det mer eller mindre undermedvetna. T ex – när handdukarna är klara kommer jag vilja ha hängeband i samma garn. Det är ju inte så komplicerat att sätta upp en väv i bandvävstolen, men att varpa ett band tycker jag är motigt. Inte om bandet bara ska vara någon halvmeter eller så, då bryr jag mig inte om att varpa. Då knyter jag fast trådarna i den lilla ”bomkäppen” och drar tråd efter tråd genom solven. Sen ber jag maken hålla i de solvade trådarna medan jag rullar på dem på ”tygbommen” (bandbom skulle det kanske heta).

Men för en längre varp blir det alldeles för trassligt att göra på det viset, jag måste varpa. Och då har jag gjort som det står i min instruktionsbok, vält två stolar upp och ned och ställt på lagom avstånd från varandra. Sedan har jag dragit varpen i ett kryss mellan stolsbenen, så att det uppstår ett skäl. Men alltför ofta har en stol vält. Katastrof, det är bara att börja om från början! Eller – en stol har flyttat på sig en aning, utan att jag märkt det, vilket medför att varptrådarna blir olika långa och skälkrysset flyttat på sig och blir omöjligt att hitta osv osv.

Det bästa är alltså den hederliga varpan. Jag har inte så mycket plats hemma, så varpan står nedmonterad när den inte används. Att plocka fram den och montera ihop för en varp till en bandvävstol känns lite motigt, men det får nog bli så. Jag kan kanske lägga in det som en undervisning i vävning för barnbarnen när de kommer.

Samtidigt med bandprojektet är det tankar om smålandsväven som ligger och mognar. Opphämtasolv kostar en rejäl slant upptäckte jag. Jag hoppas att någon av återförsäljarna har med sig sådana till vävdagarna i Forsa i maj. Där kan jag kanske få lite information om vad som skiljer opphämtasolv från mönstersolv. Och vad solv med slutet öga är? Många mysterium finns att utforska och det är det som är så otroligt roligt med att väva. Man har alltid något outforskat som väntar.

Här kommer en dagsaktuell bild från vävstolen.

19 mars 2010

Så fel det kan bli

Posted in Uncategorized den 20:52 av Ann-Christin Lindström Larsson

Man lär sig av sina misstag, nog är det sant. Men det är väldigt frustrerande att göra misstagen.

Så här är det. Jag satte upp en tuskaftsväv och fick bra skäl och allt var frid och fröjd en liten stund. Men det blev lite problem med två trådar, som på något vis slank ur pådragningen och som jag fick komplettera i efterhand, upprullade på en tomspole. Det har jag gjort förr och vet att det brukar gå bra. Men det blev ändå lite struligt med just de två trådarna, de betedde sig inte som varpen för övrigt.

När jag i ett försök att härleda varför de uppförde sig så underligt upptäckte jag, att skaften inte sänkte sig i den ordning tuskaftsskaft ska sänka sig. Skaft ett och fyra sänktes samtidigt och två och tre samtidigt. Jag kröp in under vävstolen och kollade vad som stod på. Och upptäckte då att jag knutit upp skaft tre med latta fyra och skaft fyra med latta tre! Så kan det gå när man är ivrig och slarvig i kombination.

Jag väver nu en prydlig tuskaftsväv men grämer mig lite över de trettio cm som gått till spillo. Men jag har ändå lärt mig något  nytt, nämligen kontroll före start. Och det var ju bra att de där varptrådarna strulade, annars hade jag väl vävt på i godan ro och blivit en lärdom fattigare. Resultatet hade ju inte blivit vanlig tuskaft utan något annat som jag inte vet namnet på. Det hade väl fungerat det också,  men om man är ute efter tuskaft så är det ju tuskaft det ska bli.

Här kommer en bild på hur det ser ut i ”skarven”.



18 mars 2010

Rutig tablett

Posted in Uncategorized tagged , den 17:17 av Ann-Christin Lindström Larsson

Så är de klara, mina rutiga tabletter. Förebilden var en liten duk, som jag behöll från min mammas samling dukar. Jag ville göra en likadan men bara använda mina restgarner. Och se – det fungerade fint.  På bild nr 1 nedan ser ni mammas tablett (t v) och min nyvävda tillsammans. Vad jag inte lyckades med var proportionerna. Trots att jag har lika många inslag, så lyckades jag inte pricka ursprungsdukens mått.

Jag började med en 50/100 sked med två trådar i solv och 4 i rör. Inslag dubbelspolat garn. 16/2 i både varp och inslag. Men jag tyckte att det blev lite för kompakt, även om den blev klar och fin i färgerna. Den duken gav jag till min syster och ni kan se den på bild nr 2 nedan.

Jag bytte till sked 45/100 och tyckte att det vävda resultatet blev mer likt mammas duk. Färgspelet mellan varp och inslag blev mer levande. Det syns inte så tydligt på bilderna, men på bild 3 ser ni närbild på den första duken och på 4 närbild på den andra varianten.

Men som sagt, jag fick helt nya mått jämfört med den gamla duken, både duk 1 och duk 2. Jag har dock inte tvättat de nyvävda dukarna, mammas duk är antagligen tvättad många gånger. Vi får se vad som händer då.

Roligt har det varit. Inte särskilt avancerat kan man tycka, men jag har ändå lärt mig något nytt. Det jag har lärt mig är vad som händer i rutorna, när färgerna möts i olika kombinationer. Det lockar till nya försök vid ett annat tillfälle. Men nu är min handduksväv i vävstolen och det verkar bli en fräsch och trevlig väv tycker jag. Den sista bilden för idag visar hur det just nu ser ut i vävstolen.

Mammas tablett och min tablett nr 2

Tablett nr 1


Närbild tablett nr 1

Närbild tablett nr 2

Nytt i vävstolen

14 mars 2010

Två garnkoner

Posted in Uncategorized tagged den 10:28 av Ann-Christin Lindström Larsson

”Det är inte fult att samla på garn”, läste jag en gång i en vävstuga. Nej naturligtvis inte och det är trösterikt att tänka så, när jag granskar mitt skåp med alla rullarna. Men ibland undrar jag över mitt eget beteende. För stora för att få plats i garnskåpet, står i en hylla två garnkoner, en guldgul och en vit. Jag minns inte, när jag föll för frestelsen att köpa dem, möjligtvis är den gula inhandlat i Vilnius. Jag har trott att det gula garnet är ett lingarn, men jämfört med andra lingarner, så beter det sig inte likadant. Men det kan ju bero på spinning, fiberlängd eller något annat.

Men garn ska användas, i hyllan är de inte till någon glädje mer än för ögat och ev för samlaren inom mig. Så nu, när jag närmar mig slutet på mina rutiga tabletter och smålandsvävprojektet ligger och mognar, känner jag att det är dags för ett mellanspel, där garnkonerna ska få en huvudroll. Det ska bli handdukar av dem. Vita med täta gula varpränder över mittpartiet. De blir nog ganska tunna och kan bli bra som diskhanddukar. Det finns väl alltid någon som trots diskmaskinernas dominans i köket torkar ett eller annat finglas.

Inspirationen till väven har jag fått dels genom att bläddra i boken Handdukar, som gavs ut på Akantus för något år sedan, och dels vid ett besök i Göteborgs stadsmuseums butik. Jag är mycket förtjust i museibutiker, där finns ofta det oväntade och tidlöst vackra.

Garnet på konerna är väldigt anonymt, jag vet alltså inte om det är lin eller bomull. Jag vet inte heller grovlek på garnet, men jag har gjort en uppskattning genom att jämföra med andra garner. Jag har räknar och räknat när jag konstruerat min vävnota för att få de gula ränderna på rätt plats och så att de stämmer i solvningen. Så lärorikt! Jag önskar bara att jag var bättre i matte 🙂 Och den  här gången räknar jag in krympmån, invävning, efsingar, framknytning osv osv. Jag har ju gott om garn!

Idag monterar jag upp min varpa och sätter igång. Jag vill gärna, att när en väv klippts ned ska nästa varpfläta hänga på sin krok och locka till nytt äventyr i vävstolen. Så nu förbereder jag det äventyret.

10 mars 2010

Smålandsväv

Posted in Uncategorized tagged , den 21:59 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag försöker sköta min blogg från tåget men är lite tveksam om det fungerar. Jag har i alla fall använt min restid med att om och om igen läsa om Smålandsväv i Lillemor Johanssons bok Opphämta och damast. Det är inte alltid så lätt att förkovra sig på egen hand. När det gäller hantverk är levande förebilder ofta att föredra. Men jag tror ändå att jag ska kunna sätta upp väven med hjälp av boken.
Nu ska jag skaffa mig en extra solvbom (det lär duga med ett kvastskaft) och beställa hem solv med långa ögon. Ja och så ta fram borrmaskinen och borra extra hål i tuskafttramporna. Lite omständligt men det ska nog gå.
När jag ska sätta igång med detta vet jag inte än. Jag har fortfarande en väv i vävstolen och en ytterligare på gång. Men sen…
Ni ska få följa mina framsteg och även mina tillkortakommanden. Goda råd mottages tacksamt :-)

04 mars 2010

Opphämta

Posted in Uncategorized tagged , den 19:44 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har bytt sked i min väv och känner mig nöjd.  Den första tabletten blev färgstark och fin, men jag var inte riktigt nöjd med proportionerna. Med en 45/100 sked i stället för 50/100 blir det mer tuskaft, om ni förstår vad jag menar och färgerna i varp och inslag samspelar på ett intressantare sätt. Bild kommer så småningom.

Nu ska jag berätta om min väninna Else Maris projekt. Hon hittade bland sin mormors efterlämnade saker en gammal duk i bomull, som hon bestämde sig för att kopiera. Mormor bodde under sitt liv i Käbbo i Harbo, norr om Uppsala. Om hon vävt duken själv vet jag inte.

Teknikerna som använts i duken var panama, tuskaft, myggtjäll och opphämta och om opphämta hade Else Mari ingen tidigare erfarenhet. Det blev en spännande resa som gav nya kunskaper och teknisk färdighet. Som lärobok använde hon Lillemor Johanssons bok Opphämta och damast: med skälblad eller dragvävstol. Den var mycket användbar.

Else Mari berättade att hon räknat många fel, när hon plockade stjärnan, men så småningom blev det rätt. Och jag anar glädjen när allt flöt på och stjärnraden växte fram i alla sin glans. Nu vet hon vad opphämta är och kommer säkert att pröva sig vidare i fler oupptäckta  tekniker.

Else Mari hälsar och säger: Jag hade inte klarat det utan Skogsbos underbara cirkelledare Ullakarin Lundh och Kerstin Askert.

Jag är väldigt imponerad och har genast köpt boken, för att se om jag skulle kunna göra något liknande. Jag har fastnat för smålandsväv, men när och om det blir av att jag sätter upp en sådan väv vet jag inte. Men vackert är det. Och drömma kan man ju.

Här kommer några bilder från Else Maris projekt.

Så här såg Else Maris mormors duk ut.

Här har Else Mari kommit en bit på väg

Ett skälblad är rest bakom bottensolven

Väven i vävstolen