28 april 2010

Besvikelse

Posted in Uncategorized tagged den 11:47 av Ann-Christin Lindström Larsson

Idag är jag ganska besviken. Jag hade nämligen anmält mig till en kurs på Svenska Vävstolsmuseet i Glimåkra i augusti. (www.vavmuseum.just.nu) Det var en tredagarskurs i ”Damast och opphämta med dragutrustning”. Jag ville pröva på att använda dragutrustning under säker ledning. Men, men – det var bara jag och vävkamraten Mia som anmält oss, så kursen är inställd.

Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig att väva med dragutrustning. Men jag gör inte den investeringen till min vävstol, innan jag är säker på att detta är något jag tänker ägna mig åt. Jag har varit hos Myrehed i värmländska Sunne på en endagskurs (www.myrehed.se), där vi fick vara med och sätta upp en väv med dragutrustning och också väva lite grand på en pågående instruktionsväv. Det var väldigt roligt. Men därifrån till att själv klara av hela proceduren är steget långt. Det var därför jag anmälde mig till kursen på Vävstolsmuséet.

Det är bara att hoppas att det blir en kurs någon annan sommar eller på något annat håll i landet.

Nu solvar jag min smålandsväv i tuskaftssolven.  Än så länge är allt som vanligt, detta har jag gjort många gånger förut. Men det lär väl hetta till när det är dags för mönstersolven.

Det är så roligt att lära sig något nytt!

Här solvas tuskaften.  T v syns resårbanden som hänger från den extra solvbommen.
Resåren ska bära skaften med mönstersolven så småningom.

26 april 2010

Mias pallprojekt

Posted in Uncategorized den 18:33 av Ann-Christin Lindström Larsson

Vävkamraten Mia har jag berättat om. Hon ska alltså väva ett tyg tilll sin gamla pall efter ett vävmönster ur boken om Johanna Brunsson. Nu är Mia på gång, varpningen är klar och förskedningen pågår. Jag fick ett mail från henne med tre bilder och så här skriver hon:

”Förskedning pågår. Jag har försökt ta lite bilder på den avskalade pallen och redkammandet. Det går inte att sluta när man börjat ett projekt. Jag skulle kunna hålla på hela natten ända tills väven sitter där och de första inslagen visar hur det kommer att bli. Men, men, andante, andante… Annars blir det snett och fel.”

Bilderna visar den gamla pallen från Mias farfars och farmors hem. Ursprung och ålder är okänt, men när det senaste tyget och stoppningen avlägsnats syntes det tydliga spår av många tidigare lager. Nu är det Mias tur att sätta sin prägel på pallen.

Visst ser det lite gulligt ut med den gula trådrullen. Man undrar hur den tunna tråden ska hävda sig i förhållande till det betydligt tjockare svarta inslaget. Här kommer Mias bilder.

Pallen utan stoppnign

Fina detaljer


Den gula trådrullen


25 april 2010

Nerklippt

Posted in Uncategorized tagged den 19:41 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min handduksväv är nerklippt! När jag räknat bort de första felvävda decimetrarna får jag ut fem rejäla kökshanddukar. Det känns bra. Nu ska jag fålla dem, väva klart hängebanden och sy på. Sedan kommer jag att tvätta handdukarna, för jag vill se hur mycket de krymper i första tvätten. Jag har vid flera tillfällen tvättat ofållade handdukar, men trots att jag sicksackat kanterna på maskin, har de ibland repat upp sig. Det är inte kul. Så nu fållar jag före tvätt.

Varför jag tvättar handdukarna? Jo, jag ska antagligen ge bort dem och jag vill inte ge bort något, som jag inte vet hur det kommer att se ut efter tvätt.

Men nu är det alltså dags för det stora projektet – stort efter mina mått mätt. Nämligen smålandsväven. Varpflätan är klar och inslagsgarnet är utvald och ligger i en korg. Jag har alla mina framtida projekt i korgar. Jag börjar kanske med att lägga i en vävnota eller en bild på något vackert att väva, det kan vara en bok, en egen uträkning eller ett urklipp ur vävmagasinet. Sen fyller jag på allteftersom jag tänkt vidare. Det kan hamna en rulle varp i en korg eller härva ullgarn osv. När allt som behövs till en väv finns i korgen är det dags att sätta igång. Jag har faktiskt en korg som stått i ett par år utan att bli klar. Jag kan inte komma på vilken varp jag ska använda till de klippta linnetrasorna. Med det är lugnt – förr eller senare vet jag hur jag vill ha det.

Åter till smålandsväven. Jag har ju borrat extrahål i två trampor, men det var inte så lyckat. Jag hade nämligen tagit två trampor, som hör till mina andra vävstol, och de passar inte på Bergå-vävstolen. Nu får jag borra nya hål, men det var ju inte så svårt. Jag har börjat förskeda varpen i min redkam. Det ligger ett par bilder längre ner på sidan, som visar hur det går till om det är någon som inte vet. Det är en bomullsvarp, 30/2, så det är ganska tunt, och det ska vara 16 trådar per cm, vilket innebär att jag lägger 16 trådar i varje mellanrum på redkammen. Det är pilligt, men eftersom väven bara är 45,5 cm bred, så kommer det inte ta så lång stund. Sen ska varpen dras på och därefter börjar det som jag aldrig har gjort förr, solvning på två skaftgrupper.  Detta återkommer jag till när jag kommit så långt.

En bit av den färdiga väven.

Redkam och varpfläta

Skiss på hur det går till

Nu har jag börjat

Detaljbild

20 april 2010

Inspiration

Posted in Uncategorized tagged , den 11:03 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det har inte blivit så mycket gjort sedan sist, jag har bevistat en fantastisk isshow i  Växjö med barnbarnet Malvina i högform på skridskor. Men jag vill gärna berätta om min vävande väninna Mias projekt.

Mia har i boken  ”Johanna Brunsson. Pionjär inom svensk vävkonst” sett ett möbeltyg, som skulle passa förträffligt till hennes pianopall. Boken kom ut 1982 och är sammanställd av Laila Lundell. Det är en hyllning till Johanna Brunsson, 1846-1920, som i början av 1900-talet drev en vävskola i Stockholm. Hon  började väva hemma i Dalsland som 10-åring och utbildade sig bl a som damastvävare. Hon var slöjdlärare på olika håll i Älsvborgs län, hon vävde själv för försäljning i affärer i Uppsala och Stockholm, innan hon flyttade till Stockholm för att starta vävskolan där.  När hennes verksamhet var som livligast, hade hon 50-60 elever. Boken innehåller en mängd vävnoter från Johanna Brunssons och hennes elevers mönsterböcker.

Boken finns inte i bokhandeln, men jag har hittat ett ex via Bokbörsen, som är en portal för antikvariat och privatpersoner, som säljer begagnade böcker (www.bokborsen.se).

Tillbaka till Mia. Hon vill väva tyget till pianopallen men garnbeteckningarna stämmer inte idag. Varpen ska vara Marks Gloriagarn 30/2 och inslaget Marks Bianca och Gütermann Sysilke. Marks gör bara stick- och virkgarner numera.  Gloriagarn kallades förr ett merceriserat garn, så det har Mia utgått från och sen har hon plockat ihop garner, som hon hoppas ska överensstämma med bilden på den färdiga väven i boken. Sysilket är guldfärgat, tunna trådar som ska lysa mot det svarta. Det svarta inslaget är tjockt, 8/4, och ligger i vågor. Det blir nog väldigt snyggt. Runt kanterna tänker hon ha ett band i svart och guld, som hon ska väva på bandvävstolen. Garnbeställningen har gått i väg, och när garnet väl kommit och varpningen är klar, ska Mia solva  1742 trådar!

Här kommer bilden ur boken – inspirationsbilden.

15 april 2010

På egen hand

Posted in Uncategorized tagged den 15:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag anar slutet på handduksväven, bara ett och ett halvt varv kvar på garnbommen. Det betyder att jag snart ska dra igång med nästa projekt, smålandsväven. Jag börjar få kalla fötter, är det riktigt klokt att ge sig i kast med en helt ny teknik utan att ha en handfast instruktör vid sin sida? Borde jag ha anmält mig till en sommarkurs först, för att under överinseende av erfaren vävlärae ta mig igenom smålandsvävens solvningsmysterium. ”Kan-själv”-beteendet är kanske inte alltid så insiktsfullt. Nåja, nu är det som det är och om det går åt skogen så är det bara mig det drabbar.

Anledningen till att jag surrar om detta är, att jag under nattens timmar låg och tänkte på att det måste bli knepigt med tuskaftsskälet. Snörena från tuskaftslattorna fästs ju väldigt längst bak på tramporna, tramporna kommer alltså inte sänkas så värst många cm. Det måste ju ge ett väldigt dåligt skäl. Och dåligt skäl är källa till mången förtretlighet, det vet jag av erfarenhet.

Men – en sak är bra med att på egen hand orientera sig fram. Det är att man själv, varje gång det krånglar, måste fundera över hur en vävstol fungerar, hur underknytning och överknytning korresponderar osv. Man lär sig det genom sina misstag men även genom sina framsteg. Den praktiska erfarenheten kommer före den intellektuella och när detta samverkar på bästa sätt är man en erfarenhet och en insikt visare.

För att lugna ner mig lite satte jag upp en bandväv för att ha hängeband till hands när handdukarna är klara för fållning. Här kommer en lite suddig bild. Ja, det är felvarpat, jag kom av mig i räkningen. Men vaddå – det är ju bara ett hängeband till en kökshandduk.

12 april 2010

Förberedelse inför smålandsväven

Posted in Uncategorized tagged den 15:16 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag jobbar vidare med mina gulrandiga handdukar och varpranden är inte längre så synlig för ögat. Men jag behöver alltid lite omväxling, så idag for jag och maken till Beijers byggvaruhus, där jag köpte en byggregel, som ska blir den extra solvstång jag kommer att behöva, när jag väver smålandsväven. Jag måste erkänna, att jag inte har den minsta aning om vad trävirke kostar, så jag blev lite förvånad när jag fick en regel (150cm x 5 x 5) för 13.20. Hade de begärt 200 kr så hade jag nog betalat utan att knota.

Väl hemma plockade jag fram borrmaskinen och borrade två hål i regeln. Jag lyckades få rätt dimension på hålen, så att de små träpluggarna, som ska hålla stången på plats i vävstolen, passade exakt. Uppvärmd av detta lyckade resultat borrade jag också extrahål i två trampor (två hål i vardera trampan). Där ska tuskaftsskaften knytas ner.

Ur gömmorna har jag pockat fram bomullsgarn 30/2 och två nyanser rött 1-tr ullgarn. Ullgarnet var i härvor, så  fick jag användning för nystmaskinen och garnvindan. Nästa moment är varpningen, ev i morgon, om det inte blir så härligt väder, att jag går ut i trädgården och klipper ner fjolårsblasten i stället.

Jag är nästa framme nu, men jag har fortfarande minst tre handdukslängder att väva klart innan projekt smålandsväv tar vid på allvar. Men förberedelserna är ju en del av det roliga, så nog har jag roligt!

Byggregeln trampor, borrmaskin och min utmärkta lärobok.

Bomullsgarn och ullgarn

11 april 2010

Så frustrerande

Posted in Uncategorized den 10:56 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har jobbat med min felande varprand med hjälp av goda råd från mina bloggbesökare. Tack för tipsen! Samtidigt har jag funderat på varför randen irriterat mig så oerhört. När väl väven är klar och förvandlad till kökshanddukar, vad spelar då en liten, nästan omärklig, rand för roll? Kommer jag att tänka på felranden varje gång jag torkar ett glas eller lindar in ett nybakat bröd i handduken? Knappast. Men ändå, när ögonen sveper över väven fastnar blicken alltid på randen, den lilla vita upphöjningen.  Två trådar av drygt 900 fungerar inte som de ska! Är detta ett typisk vävarsyndrom?

Men – nu har jag nästan kommit tillrätta med problemet, jag har prövat med olika tyngder, med inga tyngder alls osv. Det som just nu fungerar bäst är en liten konstruktion av skaftlås. Jag har gjort en ögla på varptrådarna och hängt ett skaftlås i öglan. På skaftlåset har jag trätt en spole med garn. Det var inte tungt nog, bedömde jag, så jag hakade på ännu ett skaftlås i det förra låset. Även detta lås med en spole garn. Och nu känns det som om jag hittat någon slags balans.

Här kommer ett par bilder, som kanske är lite otydliga. Det första ska illustrera den försmädliga randen. Den andra bilden ska visa, om man tittar på de sista inslagen att det tycks som om randen nästa nog försvunnit. Man måste nog klicka på bilderna för att de ska bli stora nog för att göra det möjligt att urskilja detaljerna.


09 april 2010

Varptyngder

Posted in Uncategorized tagged , den 10:23 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har börjat väva igen efter påsken och när jag i går strök lite kärleksfullt över det vävda partiet mellan vävspännaren och tygbommen kände jag en tydlig ojämnhet.  Det var som ett upphöjt streck, nära nog osynligt för ögat. Det var några varptrådar som var för hårt spända och det var naturligtvis de trådar som jag hade problem med vid pådragningen. De hade på något sätt inte kommit med när jag sköt in bomkäppen. Jag tog tillvara trådarna och rullade upp dem på en tom spole och hängde bakom vävstolen med en, vad jag trodde, lämplig tyngd och lät dem följa med i solvning och skedning.  Flera gånger har jag justerat tyngden och trodde att jag funnit en bra balans. Men som sagt, de spända trådarna känns när man stryker över väven och jag undrar hur de kommer att bete sig när jag klipper ner väven. Kanske blir det en liten rar smockrand där.

Hur bär man sig åt för att hitta en bra spänning på varp som man fogar in i efterhand? Jag ser ju på bilder från andra vävare, att det inte är helt ovanligt att andra än jag måste ta till en sådan lösning. Jag tycker att det är svårt att bedöma när spänningen är rätt. Och dessutom är det svårt att hitta ett system, där rullen med varp inte rullar upp sig utan snällt hänger kvar. Jag har använt barnbarnet Malvinas elastiska hårband, hon har donerat det till mig 🙂

Här kommer en bild på min varprulle.

05 april 2010

Outforskade vägar

Posted in Uncategorized den 20:46 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det är Annandag Påsk och vävkammaren har varit ockuperad av två rara småttingar. Handduksväven har alltså inte avancerat nämnvärt men jag har inget slutdatum att jobba mot. Det är det som är charmen med att vara fritidsvävare, inget mer än lusten att väva  betyder något.

Jag har pratat en hel del om mina drömmar. Det kan vara att väva med åtta skaft på en trissvävstol, att sätta upp en smålandsväv med en extra solvbom, att skaffa en dragutrustning och erövra en helt ny mönstervärld.

Samtidigt vill jag förankra det jag redan prövat på i mitt kunskapsarkiv. Tekniker jag testat med gott resultat kräver nästan att jag testar en gång till för att se om de verkligen sitter. Dessutom får jag försynta önskemål från min närmaste omgivning om ett eller annat som fallit i smaken.

Alltså – ska jag som nästa projekt väva en åttaskafts dräll, en smålandsväv, en tuskaftsmatta (önskemål finns), ytterligare några lintrowbadhanddukar (önskemål finns) eller en ullmatta till vårt tv-rum? Dessutom har jag sedan länge en hel del klippta trasor av gamla vita linnedukar, som jag tror skulle kunna bli något riktigt vackert, jag vet bara inte vad.

Vilken underbar hobby – möjligheterna står på kö för att upplevas och erövras.