28 maj 2010

Hur lång tid tar det?

Posted in Uncategorized tagged den 22:11 av Ann-Christin Lindström Larsson

En fråga jag ofta får, när jag visar upp något jag håller på att väva för vänner som inte väver, är: ”Hur fort går det att väva det här? Hur lång tid tar det att väva en halv meter trasmatta. Hur många timmar lägger du ner på en handduk?”  Osv. Ni känner nog igen er.

Hur fort går det?  En oerhört ointressant fråga. Snabbheten finns inte som kriterium, när jag värderar vad vävningen betyder för mig. Om jag väver en matta på en, två eller femton dagar har ingen betydelse.  Om handduksväven tagit mig flera månader att fullborda, från varpning till nedklippning, är ointressant.  Det kan jag säga eftersom vävningen är mitt fritidsintresse inte mitt levebröd. Vem frågar hur lång tid det tar att fullborda en serie frimärken, eller att ha registrerat femtio olika fågelarter. För att inte tala om hur lång tid det tar att genomföra en golfrunda.

Men ändå. Jag lärde mig, att eftertänksamhet är en värdefull ingrediens att räkna med i vävkonsten, när jag besökte Märta Måås Fjetterström-ateljén i Båstad. De som väver där har ju vävningen som sitt levebröd, och enligt det industriella samhällets normer borde ju snabbheten prägla en framgångsrik verksamheten. Ju fler mattor desto högre lönsamhet. Men nej. Jag iakttog en väverska som höll på med en trasmatta efter en skiss av Märta Måås.  Hon letade bland sina trasnystan, höll upp ett prov mot skissen, letade på nytt. När hon var nöjd lade hon ett inslag, betraktade resultatet och, om hon var godkände det, gick hon vidare. Om inte – då backade hon ett steg och tog om igen.

Det jag såg där har faktiskt betytt något för mig.  Det är möjligt, att mina närmaste inte riktigt tror mig när jag säger det :-), men jag fick en insikt i vävateljén i Båstad, som har blivit ett  riktmärke för mig. Något jag vill uppnå. Eftertänksamhet och noggrannhet. Jag har långt kvar, men jag har en riktning.

Hur lång tid tar det att väva en pläd? Tja –någonstans mellan två dagar och ett halvår.

Den här pläden tog två veckor  – två roliga veckor.


27 maj 2010

Vävstuga eller inte

Posted in Uncategorized tagged , den 20:02 av Ann-Christin Lindström Larsson

För en tid sedan skrev jag om en fin liten handduk, som jag köpte hos Hälsinge linneväveri i Forsa, www.halsingelinnevaveri.se . Jag undrade om någon kunde säga vilken teknik den var vävd i. Åsa Martinsson visste besked, det är kräpp i mittpartiet. Tack Åsa. Jag fick också en vävnota, som jag verkligen önskar att jag kunde använda. Om man väver hela handduken i kräpp behövs 8 skaft och om man ska ha den breda tuskaftsbården runt kanterna behövs 10 skaft.  Det går inte i min vävstol. 8 skaft kan jag få plats med men där går gränsen.  Och bården vill jag helst ha. Mitt fina lingarn från Växbo, som jag köpte på vävdagarna i Forsa, skulle varit perfekt till ett kräpphandduksprojekt. 😦

Det är i lägen som denna, som det skulle varit bra att tillhöra en vävstuga.  Jag är för det allra mesta nöjd med att ha min egen vävstuga, jag vill inte gå hemifrån för att kunna väva. Men utrymmet är begränsat och jag får inte plats med en större vävstol. Andra fördelar med att tillhöra en vävstuga är naturligtvis det nätverk man kommer att tillhöra, och den hjälp man kan få av mer erfarna vävare. Fördelen med att vara ensam är, att man tvingas bemöda sig att förstår och sätta sig in i vävmysterierna på egen hand. Den kunskapen fastnar kanhända djupare, eftersom den är svårare att tillgodogöra sig.

För och emot alltså, men jag förblir här hemma. Här kan jag väva till pianoackompanjemang, det är inte dumt att ha en egen pianist i samma stuga. Så jag får avstår från kräppen. D v s om ingen har kommit på en enklare metod att få fram liknande resultat. Man kan ju alltid hoppas.

Här kommer bilderna på handduken igen, för att förtydliga vad jag pratar om.

Här syns mittparti och kanterna.

Närbild.

Tillbaka i vävstolen

Posted in Uncategorized tagged den 16:56 av Ann-Christin Lindström Larsson

Efter ett skutt ut i Europa är jag hemma igen. Vävstolen kom lite på undantag de första dagarna efter hemkomsten – tvätt, trädgård och lite annat har också krävt sin tid. Men i går hämtade jag ut mina nya skaft, som AK:s snickerier levererat under min frånvaro. Jag hade nämligen inte så många skaft, som behövdes för den smålandsväv jag håller på med.  Det krävs åtta överskaft och åtta underskaft, det saknades fyra för mig.  Eftersom jag var så ivrig att komma igång tog jag vad jag hade till hands, nämligen fyra lattor. De är grövre och tyngre än skaften, så jag har haft problem med balansen.  Idag har jag också köpt resårband, några av mina gamla resårer var ganska trötta och uttänjda. Men – naturligtvis – hade jag räknat fel och kom hem med två meter i stället för fyra meter. Jag bor ute på landet och måste åka in till Uppsala varje gång jag ska ha något utöver dagligvaror. Så lite snopet var det ju.

Nåja, nu är de nya skaften på plats och hälften av resårbanden utbytta. Dags för vävning.

Det tog en stund innan jag mindes hur mönstret var konstruerat, i vilken ordning tramporna skulle sänkas osv. Jag fick konsultera boken flera gånger. Men så kom det då – ni känner kanske igen det  – ögonblicket när allt klarnar. Det är alltid lika roligt – åtminstone för en amatör som jag – när jag inte längre behöver gå tillbaka till vävnotan och räkna ut var i mönstret jag befinner mig, det räcker med att titta på väven. Nu kan jag börja väva på allvar och ägna mig åt att få att bra tillslag, lagom bågat inslag och jämna kanter.

Så här ser väven ut idag – ingen större skillnad alltså, bara någon dm längre än sista jag visade upp den.

19 maj 2010

Assisisöm

Posted in Uncategorized den 18:00 av Ann-Christin Lindström Larsson

Just nu är jag i Assisi i det fagra Umbrien, Italien. Någon tydlig vävkultur har jag inte upptäckt här, men överallt säljs dukar broderade med den s.k. assisisömmen. Jag förmedlar här en bild på ett sådant broderi. Jag återkommer med mer vävtankar när jag är tillbaka i hemlandet.

08 maj 2010

Garnfrossa

Posted in Uncategorized tagged den 17:56 av Ann-Christin Lindström Larsson

Har jag förköpt mig? Fyra kilo lingarn 🙂 Men det var så billigt att det inte gick att låta bli. Jag lovar, att jag ska dela med mig till mina vävande vänner, om de har behov av några hg.

Vad jag ska väva? Jag vet inte, det får tiden utvisa, men förmodligen en hel del handdukar. Jag tycker väldigt mycket om att väva just handdukar. Variationerna är oändliga vad gäller kvalitet, storlek, mönster, vävteknik. Men är det någon som har andra förslag på hur jag dra nytta av allt mitt garn, så är jag intresserad. Lingarn 16/2 på alla fyra konerna.

Det var väldigt trevligt att göra Forsa-utflykten. Jag var på vävdagarna där fyra år sedan. Den gången var det fler som ställde ut minns jag, kanske blir det för mycket för mindre företag att finnas med varje gång. Nästa år är det ju vävmässa i Borås och innan dess är det Glimåkra. Men i alla fall – jag kom ju inte tomhänt hem och inte min reskamrat Else Mari heller.

Jag köpte med mig en handduk från Hälsinge linneväveri. En vit linnehandduk vävd i en teknik, som jag inte känner igen. Den är väldigt fin och jag skulle gärna väva några sådana, om jag bara visste hur man gör.  Jag skulle tro, att den närmaste tidens spaningar kommer att gå ut på att försöka hitta en teknik, som påminner om hälsingehanddukens.

Nu ska jag sitta en stund vid min smålandsväv. Det är så roligt och det blir så fint. Men inte går det fort.

Mina koner

Ena hörnet av handduken, den börjar med tuskaft.

Närbild

07 maj 2010

Vävdagar i Forsa

Posted in Uncategorized den 16:10 av Ann-Christin Lindström Larsson

> Har nu tillbringat en vävdagar i Forsa. Jag och väninnan Else Mari har sett mycket vackert, fått massor av inspiration. Växboföretaget var mest generöst, de sålde koner med 1 kg lingarn för 100 kr! Underbara färger dessutom, inte udda nyanser som de ville bli av med. Nu vilar vi på den vackra stiftsgården i Undersvik för att i morgon fara vidare via Växbo till Filtmakeriet i Kilafors.
> På bilden två trasmattor som vi hittade på en bänk utanför folkhögskolan i Forsa. Jag vet inte om det framkommer av bilden, men det är svart varp 10cm i var sida. Ett enkelt sätt att få en vardaglig matta att bli betydligt mer spännande. >

>
>
>
> Skickat från min iPhone

05 maj 2010

Tänk att jag kunde!

Posted in Uncategorized tagged den 15:56 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jo, nu är jag på gång efter åtskilliga timmars grunnande och misströstande. Jag väver!

Idag bytte jag ut mina alltför tunga solvkäppar mot lättare varianter. De gjorde att resårbanden orkade bättre. Sen gällde det att få till ett skäl för tuskaftsinslagen och det var inte lätt. Tuskaftsskaften är ju uppknutna långt bak i vävstolen med extra hål i tramporna bakom de ordinarie hålen. Det gör att skaften sänker minimalt. Nu har jag knutit upp tramporna så att de står så högt som det bara går för att få skaften att sänka sig något. Det ser rätt kul ut. Det var svårt att få dem att sänka sig jämt över hela bredden, jag har sänkt och höjt nickepinnar och  tramporna om och om igen. Och till slut kände jag att det fick duga. Skälet är väldigt lågt, men det funkar. Mönsterskälen är bra, förvånansvärt nog med tanke på mina slappa resårband.

Ja, så kom det spännande ögonblicket, när jag slog in de första inslagen. Det blev med trasor för att samla ihop varpen. Och det var bra, för då syntes det tydligt vilka varptrådar som gick i kors och andra solvningsfel. Jag har rättat till alla sådana fadäser och har nu börjar väva med bomull 30/2 i tuskaftinslagen (varannat inslag) och dubbelspolat 1-trådigt ullgarn i mönstret. Det känns märkvärdigt degigt att trampa mönstertramporna och tuskaftstramporna ligger så högt att jag måste knäa upp ordentligt för att hitta tramporna. Det svåraste är att inte snärja inslagen i kanten. Ullinslagen ska vända en liten bit in från kanten, så att det blir en liten tuskaftsremsa ytterst. Än så länge glömmer jag bort mig ideligen och snärjer trådarna och får backa. Men jag lär mig nog så småningom.

Det blir så fint. Suck!

Trodde ni att jag skulle ge upp? Aldrig i livet. Problemlösning hör också till det roliga med vävningen, även om jag stundtals gnäller och knotar.

Så här ser det ut i vävstolen just nu. Mer blir det inte på ett par dag, för i eftermiddag har jag annat som måste göras, och i morgon far jag till Vävdagarna i Forsa.

04 maj 2010

Resårband

Posted in Uncategorized tagged , den 21:00 av Ann-Christin Lindström Larsson

Har jag gett mig in på något som jag bittert ska ångra? Jag känner mig lite oroad måste jag erkänna. Jag har knutit fram min smålandsväv efter att ha solvat, som jag tror, på rätt sätt i bottensolv och mönstersolv. Skaften med bottensolven har jag knutit upp med trissor och nickepinnar och mönsterskaften hänger i resårband.  Jag har ännu inte knutit upp tuskafttramporna som hör ihop med bottenskaften, men jag knöt trampor till mönsterskaften och sen tog jag bort skafthållarna. Och vad hände! Jo, skaften sjönk! Djupt. Resårbanden orkar inte bära skaften tillräckligt mycket. Det händer absolut ingenting när jag trampar, det finns inget utrymme kvar för någon sänkning av skaften. De är redan så sänkta man kan tänka sig.

Tankarna snurrar i huvudet. Finns det olika kvaliteter på resårband, är mina för gamla och uttänjda, klarar bara proffsvävare att hantera en väv av det här slaget, är boken jag följer inte tillräckligt tydlig, vad har jag missat… Hjälp!

I morgon ska jag ge mig på det hela igen, i kväll är jag alldeles för besviken. Och det blir absolut ingen bild idag, detta visar jag inte för någon.

01 maj 2010

Solvning

Posted in Uncategorized tagged , den 20:45 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min blogg skulle kunna utvecklas till en biktblogg, men jag ska inte besvära mina ev. läsare med att berätta om de senaste dagarnas dumheter och slarv. Nu är allt som det ska och misstagen glömda och förlåtna. Jag har alltså solvat bottenbindningen till min smålandsväv, varje varptråd är trädd genom sitt egna solvöga. Och då var det dags att utrusta vävstolen med en ny omgång skaft, som skulle vila i resårband. Det blev en vinglig resa innan jag fick dem att balansera utan att mönstersolven kanade ut i marginalen. Ensam är stark men ibland är det bra att vara två som samarbetar. Det är väl det som är fördelen med att väva i en vävstuga i stället för hemma i den egna kammaren. Jag hade kunnat ropa på maken, men jag bestämde mig för att klara av det själv. Och nu är allt på plats.

Nästa problem, jag kan inte riktigt tolka vävbeskrivningen.  Tuskaften är solvad på fyra skaft och i solvnotan syns det att de första fyra trådarna i högerkant ska dras genom mönstersolven på alla fyra mönsterskaften, alltså rakt igenom –  så långt är är jag med. Men – det är det som är den stora frågan – kan jag låta de fyra varptrådarna gå tillsammans genom ett och samma mönstersolv på vardera mönsterskaft eller solvar jag trådarna en och en? Jag lutar åt att jag ska bunta ihop dem fyra och fyra, men jag är osäker och det känns inte bra.

För att rensa huvudet har jag klippt isär mina gulrandiga handdukar och nålat fållarna. Snart är de helt klara.

Här en bild på de båda skaftgrupperna.