29 november 2010

Till min fäll

Posted in Uncategorized tagged , den 22:46 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det är blixtrade kallt ute och även inne i huset har vi svårt att få upp värmen. Därför känns min nya väv alldeles särskilt angelägen och helt på sin plats. Jag ska väva ett ”åklä”, en vävd baksida till en fårskinnsfäll. Jag hittade beskrivningen i hemslöjden i Falun för säkert fem år sen, minst. Det har legat och lockat i en av min korgar. Jag samlar nämligen  mina framtidsprojekt i korgar. I korgarna lägger jag vävnotan, kompletterar med inslagsgarn eller varp. I en del korgar ligger bara några härvor och några rader handskrivna tankar. I en liten korg ligger en enda garnrulle, som ska bli till något vackert så småningom. Då och då tittar jag igenom mina korgar och byter kanske ut ut en härva eller rulle mot en ny kulör eller nyans som känns bättre. Och så plötsligt är det dags, ett projekt har mognat färdigt och tar plats i vävstolen.

Åklät är alltså ett sådan projekt och nu är varpen pådragen, ca 1300 trådar bomull 24/2. Jag ångrade mig i sista minuten, när det gäller färgen på ett av inslagsgarnerna, ett en-trådigt Fårögarn, och mailade iväg en beställning i går kväll. Tekniken är daldräll, fyra skaft och fem trampor. Jag har aldrig vävt daldräll förut, så det blir roligt att testa.

Jag har fått ett fint skäl och det gör mig lite stolt, det har inte alltid varit så 🙂 När jag gick på en veckokurs på Fristads folkhögskola för några år sedan, stönade jag lite över att jag hade svårt att få upphängningstamparna mellan nickepinnarna och skaften att bli lika långa. En av helårseleverna, som dröjt sig kvar i vävsalen, visade då hur hon använde dubbla solv till detta. Och eftersom solven alltid är exakt lika långa hänger också nickepinnarna på exakt samma höjd. Smart. Det var kanske inte hennes egen uppfinning, men för mig var det nytt. Jag har faktiskt inte använt mig av den metoden förrän nu – men hädanefter blir det min melodi.

Halvvägs

19 november 2010

Starta om efter nedklippning

Posted in Uncategorized den 10:32 av Ann-Christin Lindström Larsson

I regel väver jag ut hela varpen innan jag klipper ner, även om det varit frestande att få ”frigöra” det vävda ur vävstolen innan nästa väv tar form. Ibland har det medfört spännande nyupptäckter, särskilt om varpen varit lång. Jag hade nästa glömt bort vad som fanns underst på vävbommen.

Det går ju åt en del varplängd för att knyta fram på nytt, och jag har varit osäker på hur långt varpen skulle räcka. Det har känts lite slösaktigt helt enkelt att klippa ner mellan två dukar, handdukar eller vad det har rört sig om. Men så fick jag i en vävateljé se en klistrad avslutning på varpen. Väverskan hade klippt ned och det var mycket varp kvar i vävstolen, men den smala klistrade randen höll varpen fint på plats intill skeden.  Det rörde sig om två cm högst, som gick till spillo av varpen.

Jag gjorde likadant igår när jag klippte ner min duk. Anne M, som är väl hemmastadd med den här tekniken, kom med rådet att jag skulle ha vävt in ett spröt, innan jag vävde den lilla ”stadkanten”. Sen skulle jag ha ersatt sprötet med bomkäppen. Nu fick jag lirka lite med ett spröt på högkant bakom skeden, innan jag fick till det med bomkäppen. Men nu är den där och sen har jag lirkat in snörena på lagom avstånd från varandra. Det gick ju fint att klippa i den limmade kanten utan att varptrådarna släppte. Om jag gjort som Anne sa, hade det högst tagit två minuter att komma igång igen, enligt Anne.

Så nu är jag på gång igen i min lilla vävstol. Det här partiet ska vävas med bomull i inslaget.

Klisterkanten.

Snörena på plats.

17 november 2010

Räkna med krympmån

Posted in Uncategorized tagged , , den 17:03 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det allra första alstret tillverkat i min lilla Gesta-vävstol är klart, en liten duk i bomull/lin. Jag har berättat om den tidigare, så jag går direkt på resultatet.  Jag var osäker på hur väven skulle bete sig efter tvätt. Det kändes ganska viktigt att veta det, eftersom jag gärna ville ha relativt liksidiga rutor. När jag var klar med första duken vävde jag en liten bit till, som jag sedan la en sträng lim över.  När limmet torkat klippte jag framför limranden och fick på det viset vapen att stanna kvar i skeden utan att behöva knyta. Hur jag ska göra när jag ska ta fortsätta väva har jag inte grunnat ut än, men det finns säkert en logisk lösning, som visar sig när det blir så dags.

Duken fållade jag och la i blöt i kallvatten. Detta för att få linfibrerna att bli riktigt genomfuktiga innan jag tvättade duken i tvättmaskinen. Jag har hört att det är bra att göra så för att linfibrerna inte ska brytas i tvätten. När den torkat manglade jag den och mätte. På längden, (bomullsvarpen), krympte den 5 % och på bredden, (lininslaget), krympte den 11 %, ganska mycket alltså.  Men – när jag tittar på duken, så störs jag inte av att rutorna är oliksidiga, det är snyggt ändå.

Nästa steg kommer att bli att jag ska ha bomull i inslaget och se hur det fungerar.  Till sist –  jag tror att jag har varp till ung tre dukar – ska jag skeda om till en lite grövre sked (jag ska skicka efter en) och använda lin igen i inslaget.

Det är roligt det här 🙂

Så här ser den ut. Jag har lite svårt att få till kanterna i det röda partiet, inslaget ”kryper upp” på något sätt. Jag skulle behöva se hur en proffsvävare gör.

15 november 2010

Omvänd bindningslära

Posted in Uncategorized tagged , , den 14:51 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har aldrig gått någon kurs i bindningslära, och det kanske är dumt. Men ivern att väva har varit så stor, att jag har hastat direkt till vävstolen i stället för att gå vägen över teorin. Med åren har jag ändå börjat få insikter, om än grunda, i teorin bakom hantverket. Jag har en del böcker, som jag då och då har anledning att fördjupa mig i när jag funderar på, hur jag  ska åstadkomma det jag har en idé om. Mer och mer fastnar trots allt och jag kan mer och mer skapa mer fritt än att bara gå direkt efter en färdig vävbeskrivning. Det är spännande. Och så småningom ska jag gå en kurs i WeavePoint!

I mina vävstolar går det framå,t och jag ska snart klippa ner den första duken i den lilla vävstolen. Jag har svårt att få rutorna symmetriska, de blir betydligt högre än de är breda. Det märks i de rutor som är randiga, 12 ränder på bredden och 12 ränder på höjden borde bli liksidiga, men så är det långt ifrån. Nu klipper jag ner, tvättar duken och mäter krympningen. Sen får jag kanske skeda om i grövre sked (som jag inte har) för att få det resultat jag är ute efter.

Med mitt engelska ullgarnsprojekt går det framåt.  Jag ska väva en halsduk i kypert med det engelska garnet som inslag, I varpen ska jag ha ett garn, i samma grovlek som några av de engelska spolarna. Det hittade jag i mina lådor, när jag möblerad om häromdagen. En stor härva rött, härligt ullgarn, som jag köpte när Riksföreningen för handvävning hade årsmöte i Jönköping. Mötet var förlagt till Södra Vätterbygdens folkhögskola och skolan hade just lagt ner sin vävutbildning. När nu skolan fylldes av vävande kvinnor – och ett par män – passade man på att ha utförsäljning av garner, vävredskap, vävstolar mm till otroligt låga priser. Jag bunkrade upp en hel del och se – nu kommer något av det jag köpte väl till pass. Det är inte fel att samla på sig garn 🙂 Idag plockade jag fram garnvindan och nystmaskinen och nystade två nystan, (fortfarande har jag mycket garn kvar i härvan). I kväll kommer jag nog att varpa, även om det ännu inte är ledigt i den lilla vävstolen.

För att återkomma till tankarna kring bindningsläran, så har jag att på egen hand räknat ut hur många trådar jag ska varpa och hur solvningen vara. Det är ju ingen stor sak för många av er, men för mig är det ett steg att ta. Jag har börjat förstå mer och mer vad som händer när varp och inslag möts och förenas beroende på teknik, garnkvalitet, skedgrovlek osv – en slags omvänd bindningslära. Och det gör vävningen ännu roligare. Tidelipom!

Härvan

Garnvinda och nystmskin

11 november 2010

Från min vävstuga i november

Posted in Uncategorized tagged den 17:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

Efter en resa till Tanzania och ett kalas i släkten är jag tillbaka vid vävstolarna. Full av vävlust. I Tanzania såg jag inga spår av inhemsk vävtradition, vilket förvånade mig.  Men å andra sidan besökte vi bara Dar es Salaam, en storstad, och Moshi, också det en stad. Hur det ser ut på landsbygden vet jag inte. Alla kvinnor är klädda i vackra färgglada, tryckta, tyger, billiga att köpa och enkla att sköta. Att då sitta och väva egna tyger är kanske inget alternativ. Trångboddheten är stor i de små husen och dessutom är nog inte behovet av gardiner, dukar och annat ”pynt” så stort.

Hos oss i Sverige finns väl inte heller något större behov av det hemvävda, allt finns ju att köpa. Det är alltså ingen ”nytta” med det vi idag väver i våra hem och vävstugor. Men det vi producerar är unikt. Jag sätter min prägel på det jag väver och ni andra formger och färgsätter utifrån det ni tycker är vackert. Och våra serier är korta –  sex handdukar, två dukar, en pläd, tre halsdukar osv. Det känns väldigt inspirerande, tycker jag. Det unika och det personliga.

Idag har jag suttit en stund vid min lilla 60-cm breda Gesta-vävstol. Någon gång på 70-talet klippte jag ut en vävnota ur ICA-Kuriren, trots att jag inte kunde väva och att solvnotan var helt obegriplig för mig. Nu har den kommit fram ur gömmorna och en liten duk/löpare växer fram. Bomull i varpen och lin i inslaget, lite julaktig till sin karaktär.

Vävstolen är väldigt liten och saknar knäbom, det är lite obekvämt. Mina knän slår i snörena, och snart även väven. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Tramporna är ganska högt uppknutna, jag kanske ska sänka dem något, så att jag inte behöver ”knäa upp” så mycket, när jag byter trampa.  Jag sitter också ganska nära vävstolen, när jag väver, jag ska kanske backa lite. Problemet med det är, att vävstolen vandrar för varje tillslag. Så hur jag än bär mig åt, så  har jag efter några minuter vävstolen mot magen. Jag ska fixa till det på något sätt.

Duken/löparen

Ingen knäbom

Tramporna