28 februari 2011

Nu börjar det arta sig

Posted in Uncategorized den 17:18 av Ann-Christin Lindström Larsson

Ja, nu börjar det arta sig, jag har vävt min första felfria dm. Det är värt att fira! Det lönar sig tydligen att justera och justera. Jag har finjusterat lattor och trampor i flera timmar känns det som. Och visst har det gjort nytta, även om jag fortfarande får hjälpa skaften lite på traven med jämna mellanrum. Det är alltid samma trampor som strular lite, men när man är uppmärksam på det och sträcker ut en hjälpande hand så fungerar det skapligt. Då är det bra att ha en grund vävstol.

Det blir vackert! Det ser visserligen lite lurvigt ut på ytan, särskilt utåt kanterna, men det försvinner kanske efter tvätt och mangling. Jag hoppas det.  Nu känns det som om jag kommer att fullfölja den här väven, hela vägen ut. Varpen håller bra, hittills har bara en tråd gått av. Jag ska försöka komma ihåg att hålla varpen fuktig hela tiden.

Nästa uppsättning? Kanske något i panama, eller den rutiga duken, som jag har talat om tidigare. Men då måste jag köpa en ny sked först. Det blir ett äventyr –  1368 trådar, bomull 24/2,  fem färger och 100/10 sked. Och duken ska ha frans. Kanske vilar jag lite med den enklare panama-väven först, den verkar okomplicerad.

27 februari 2011

Dräll – så fint

Posted in Uncategorized den 17:08 av Ann-Christin Lindström Larsson

Ja, nu har jag fått upp drälltrissor, solvat om, knutit fram och upp.  Varpen jag har är ganska grov, lin 16 oblekt och inslaget lin 16, vitt. Detta beror på att jag försöker göra något åt mina grusade förhoppningar, en drällväv med 8 skaft, lunor och nickepinnar och fyra meter pådragen varp.

Det har varit väldigt spännande att rigga drälltrissorna, jag hade inte tänkt in att det betyder ganska många meter upphängningssnöre. Men det visade sig att jag faktiskt hade så det räckte. Uppknytningen av lattor och trampor krävde också mängder av sprintar, men även där räckte mitt lager.

Som alltid hade jag nästan hjärtklappning när jag gjorde de första trampproven.  Jag visste inte hur det skulle fungera och fruktade det värsta. Men det blev ganska bra, om man betänker att jag gjort allt på egen hand, bara med hjälp av ett par böcker. Men inte var det perfekt. På de flesta av de åtta tramporna fick jag riktigt bra skäl, men ett par strulade ordentligt. Dessutom sänker sig vissa skaft väldigt snett, de sänker sig snällt på ena sidan men vickar uppåt på andra sidan. Det hjälper sig om jag med handkraft trycker ner den vippande uppåtsidan. Det kan jag förstås göra, men jag inser att något är fel.

Det är ju också tänkt att när ett skaft sänks ska motstående skaft höjas – inte sant? Det fungerar på mittenskaften, men skaft ett och åtta trilskas och jag kommer inte på vad det är som är fel. Här gäller bara handkraft, jag trycker ner det ena skaftet och det andra höjs och förblir i det läget som väl är. Jag har legat under vävstolen och justerat trampuppknytning och skaftens höjd hur många gånger som helst. Men det blir inte riktigt bra. Hur i allsindar får man det hela att balansera?

Men de sista bitarna jag har vävt blir riktigt vackra, om man bortser från vissa vävfel. Men jag önskar att jag haft ett finare garn att jobba med, det blir väldigt grovt.  Dräll är vackert, den dag jag lärt mig behärska tekniken, då ska jag väva något riktigt fint.Det som jag åstadkommer nu lär inte pryda något bord, men jag får se det som ett prov, viktigt för min egen utveckling som vävare.

Så här ser det ut just nu.

 

20 februari 2011

Nya tag igen

Posted in Uncategorized tagged den 19:47 av Ann-Christin Lindström Larsson

Efter att ha fått uppmuntrande tillrop från några duktiga vävare,  har jag bestämt mig. Det är dumt att ge upp. Så här ser min plan ut – en plan jag hoppas ska leda framåt och inte in i en ny härva av trassligheter (metaforer på rad).

Jag klipper inte ner, dvs jag klipper ner och slänger den lilla bit jag vävt. Jag vill aldrig mer se den! Sedan drar jag varpen ur sked och solv, försiktigt, och drar bort de röda ränderna. Det är den röda tråden som ställer till det för mig. Det är den som brister, slakar och luddar. Det måste vara ett väldigt dåligt garn. Men de båda röda ränderna är bara på 12 trådar var, så jag hoppas att det ska gå bra. Väven blir två cm  smalare och det gör ingenting. Jag tror att det ska gå att maka ihop varpen så att den inte sliter och drar i den nya väven.  Sen solvar jag dräll med motsatsbindning och får användning för mina nyinköpta drälltrissor. Lite bävar jag för det, men om jag inte prövar, så vet jag ju inte om det fungerar. Jag tror att jag ska testa vitt som inslag och hoppas att det ska bli vackert.

Nej – jag tänker inte lägga ut någon bild. Det finns gränser för hur mycket man vill lämna ut sin tafflighet 🙂

Så får det bli men jag är inte längre så säker på min sak, kanske uppstår nya problem. Det är en mödosam väg jag slagit in på – men rolig!

17 februari 2011

Sorgligt

Posted in Uncategorized den 19:31 av Ann-Christin Lindström Larsson

Ja, så har det hänt. Jag kommer antagligen att klippa ner en väv efter ca 20 cm färdig väv. Jag skrev häromleden om att jag varpat och haft bekymmer med att göra nystan av lingarnet. Men se, det var bara början på mina bekymmer.

Jag skulle väva en dräll och skickade glatt iväg en beställning på drälltrissor. Nu skulle det ske, dräll har jag alltid längtat efter att väva. Jag hade en vävnota som jag tänkte följa, och den hade jag studerat  ganska ordentligt. Men visade det sig  –  utan att riktigt förstå. Natten efter det att mina drälltrissor anlänt, låg jag och tänkte på uppsättningen och  insåg plötsligt något väsentligt. Drälltrissor förutsätter motsatsuppknytning, men den vävnota jag såg framför mig i minnet var annorlunda. På skaft 5-8 var det mycket riktigt motsatsuppknytning men inte skaft 1-4. Suck.

Men jag kämpade tappert vidare, det fick bli nickepinnar och lunor. Jag knöt fram och knöt upp och knöt under och började väva. Det blir inte bra, det är närmast katastrof. Linvapen går av, men det kan jag nog hantera med våta handdukar och andra tricks, men skaften vinglar och jag måste hela tiden med handkraft hjälpa till med att sänka vissa av dem. Varptrådarna hakar i varandra och det röda garnet liksom tänjer ut sig. Jag har två smala röda ränder och de är varpade tillsammans med det oblekta. De röda trådarna uppför sig som om de var för långa, de slakar hela tiden. Och när trådarna slakar blir det problem med inslaget, skytteln vet inte riktigt vad som är upp och ner i skälet.

Jag tror inte att jag utsätter mig för stressen att genomföra det här projektet. Det ska ju vara roligt att väva! Jag har andra idéer på gång och det är bara att bita i det sura äpplet och förpassa den här varpen till soptunnan. Men dräll kommer jag att väva, snart hoppas jag.

01 februari 2011

Bobining

Posted in Uncategorized tagged den 16:47 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag är inne på upploppet när det gäller mina fälltäcken, när som helst är det dags för nedklippning. Som vanlig är jag i tankarna i nästa projekt och har varit lite i valet och kvalet vad det ska bli. Men i går bestämde jag mig. Jag vill använda något av det lingarn jag köpte på vävdagarna i Forsa i våras. Fyra stora koner köpte jag, bl a en med oblekt garn. Det garnet får det bli, kompletterat med lite rött towgarn från garnhyllorna och  gyllenblekt lingarn, som jag skickat efter.

Nu eller aldrig tänkte jag och bestämde mig för dräll, 8 skaft och 8 trampor. Det betyder att jag också fått skicka efter drälltrissor från AK:s snickerier.  Jag har sneglat på dräll så många gånger och inte kommit till skott. Nu ska det alltså bli av.

Men det är ju det här med lingarn, så vackert men så trilskande. Jag har vävt i ull nu några veckor och det är ett trevligt och vänligt material. Jag behövde nog den väven för att vila upp mig efter den förra, kräppväven. Mot slutet av den blev lingarnet slitet och besvärligt, trådarna hakade i varandra, gick av och luddade.  Aldrig mer lin tänkte jag. Då.

Men nu är jag där igen och har varpat en vacker fläta. Men så enkelt som det låter var det inte. Långtifrån. Lingarnet visade genas sitt rätta temperament. Jag hade ju garnet på en stor kon och behövde få en rulle till att varpa från. Det är väl i det här läget man ska bobina, men någon bobinmaskin har jag inte, har nästan aldrig sett någon i verkligheten. Det fick bli nystmaskinen.

Första nystanet blev en katastof, jag hade inte spänt tråden tillräckligt. Jag lät garnet vara kvar på hylsan men frigjorde den från nystmaskinen. Det dröjde inte många varv på varpan förrän det lilla nystanet helt käckt krängde sig loss från hylsan och nystade  upp sig  i ett enda stort trassel. Nästa nystan var hårdare spänt, men ganska snart letade sig den inre trådändan fram och blandade sig i leken. Den snodde sig som en spaljeväxt uppför sin främre ända. Då tejpade jag fast tråden på hylsan, när jag började nysta, och spände tråden ordentligt och då började det faktiskt fungera på den fronten.

Men i stället började  konen krångla, den höll emot och ryckte tillbaka och tjurade.  Den ville helt enkelt inte släppa ifrån sig tråden. Jag funderade en stund och kom på en lösning. Jag har en liten varpa, som jag ändå låter stå på golvet. Det betyder att tråden från konen fick gå ganska mycket i sidled. Jag lyfte då upp varpan på ett bord så att tråden kom nedifrån och rakt upp och se – då gick det bra. Det är ju så det ser i i väverierna, jag har ju sett det så många gånger.

Efter allt krångel har jag faktiskt börjat tänka på att skaffa mig en bobinmaskin, men det finns ju en gräns för hur många prylar, som går att trycka in i vävrummet. Jag ska nog ändå försöka klara mig med nystmaskinen så länge som möjligt.

Bollnäsdrällen har jag inte övergivit, men jag har ännu inte förstått hur jag ska gå till väga. Men jag funderar på det.

Här står de och ser oskyldiga ut!

Tejpen  blev räddningen.