28 april 2011

Garntorka

Posted in Uncategorized den 18:46 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har inte skrivit så mycket på bloggen den sista tiden, vilket beror på att jag inte haft något att berätta. Jag har helt enkelt  suttit vid samma väv sedan sist. Det har varit påsk, jag har varit bortrest och trädgården har vaknat, sammantaget gör detta att det inte gått så fort framåt. Men nu måste jag bli klar, dels för att jag har ett sista datum att ta hänsyn till och dels för att jag vill ta itu med nästa projekt.

Men!

Att bo i Uppsalas utkant är oftast väldigt bra, men om man har vävningen som sitt intresse är läget ibland lite hämmande. Då händer det att jag avundas alla som stickar. Och det är alltså tillgången till garn som är skillnaden mellan att väva och att sticka. Stickade jag, så skulle det förmodligen inte vara något större bekymmer om garnet inte räcker, det finns flera garnaffärer i närområdet. Men för mig som vävare är det värre.

Jag väver ett badlakan i Bockens Nialin och tyckte att jag hade gott om garn. Men det visade sig, att jag inte insett hur våffeltekniken fullkomligt slukar inslagsgarn. Även varpen försvinner in i väven med oanad glupskhet. Mina uträkningar stämmer inte, trots att jag utgått från de anvisningar om åtgång och krympning som fanns i vävnotan. Mitt garn är i det närmaste slut och jag har 25 cm kvar att väva.

Jag har fått skicka efter en rulle garn, nöden har ingen lag. Jag vet, att jag får nöja mig med ett annat färgbad, men jag tror att den effekten försvinner, eftersom det nya garnet kommer efter en rand i avvikande färg. Men jag tycker faktiskt att det blir dyrt för mina 25 cm, 183 kr  inkl portot.

Nu hoppas jag ändå på snabb leverans, jag måste som sagt bli klar.

Så här lite garn har jag kvar.

Annonser

12 april 2011

Nygammalt

Posted in Uncategorized tagged , den 15:27 av Ann-Christin Lindström Larsson

Förra veckan var jag på vävutställning på Upplandsmuseet – ”Idéer för det vävande folket”. Så här presenteras utställningen:

En inspirationsutställning om vävning producerad av Kerstin Lovallius och Mariana Eriksson.
Utställningen vill inspirera till enkla och avancerade vävar i enkel vävstol eller bordsvävstol i material som är lätta att hitta. Form, funktion och material har anpassats till dagens utbud och behov. Teknikerna är enkla; snärjt, plockat och knutet, ibland med ett broderi som extra effekt.

Det var en trevlig utställning, som fick mig att fundera på nytt och gammalt i en bra symbios. För visst är det så att ingen teknik egentligen är ny när det gäller vävning. Det som vävdes för mycket länge sedan är minst lika konstfärdigt och vackert som det som idag vävs, grundtekniken är densamma även om vävstolarna utvecklats under tidens gång. Det som var roligt med utställningen var det lekfulla sättet man använt de gamla teknikerna för att skapa vävnader som känns nutida och väl passar in i vår tid. Det gamla skällsordet ”hemvävt” kan inte längre sättas som attribut för något töntigt och otidsenligt. Tvärtom tror jag att det är i tiden att själv skapa sin miljö, sina textilier och assessoarer.

Själv väver jag våffelväv med varp och inslag i nialin, ett skönt badlakan ska det bli. Det är ingen större utmaning, egentligen bara en transportsträcka tills jag uppnått den bestämda längden. Men det är rogivande och ger tanketid för kommande projekt.

Jag hade ju lite problem när jag varpat och glömt att knyta om på båda sidor av skälet. Det föranledde extrajobb med att trä langparen ett efter ett över skälstickorna, men det gick. Jag och min vävande väninna Else Mari funderade över detta med det varpade skälet, hur viktigt är det? Jag minns den första väven jag drog på på egen hand. Jag hade förskedat och flyttade skälet från ena sidan förskeden till den andra och det gick inte så bra, skälstickorna hittade lite genvägar här och var. Det var varpat med fyra trådar i lang men över skälstickorna följdes på vissa ställen sex-åtta trådar åt, ibland gick trådarna över båda stickorna. Jag trodde att detta var ett problem och trädde från sidan in en ny skälsticka tillsammans med en son, som hjälpte till att lyfta trådar och styra stickan. Men egentligen var det hela onödigt, eller? Om jag förstått det hela rätt så är skälet från varpan bara till för att vara till hjälp vid förskedning och solvning, sen kan man dra ut skälstickorna. Eller har jag fel?

Min lilla Gesta-vävstol ska nu utrustas med två trampor och två skaft till. Jag vill se vilka möjligheter man har med en så liten vävstol, bara 60 cm bred. Tramporna tillverkar en händig son och de övriga tillbehören har jag beställt från AK:s Snickerier.

Så här ser ”våfflorna” ut.

04 april 2011

MMF

Posted in Uncategorized den 21:17 av Ann-Christin Lindström Larsson

Ibland är det livet motigt för en väventusiast, och ingen kan man skylla på. Innan jag lägger min vånda på nätet vill jag berätta om en upplevelse av annat slag.

I söndags var jag i Djursholms kapell, min man som är präst ledde högmässan.  Kapellet är en fantastisk jugendskapelse, byggd på initiativ av Natanael Beskow, teolog, konstnär och rektor. Han var inte prästvigd men ville ha en kyrka att predika i. och byggde kapellet på en kulle i Djursholm.Han var gift med Elsa Beskow och en av de första organisterna i kapellet var Alice Tegnér. Historiens vingslag!

Kapellets väggar och tak är dekorerade av Natanael själv. Det är så rart och så kärleksfullt gjort. Och – på golvet i koret liggen den – mattan av Märta Måås Fjetterström. Hon var ungefär samtida med Natanael, Elsa och Alice och kanske kände de varandra. Jag vet inte och har inte forskat närmare om den saken. Men det var så rätt att den låg där, och jag trippade försiktigt över den.

Det var det roliga.

Det tråkiga följer här. Jag varpade idag 685 trådar till ett badlakan i nialin. Det gick snabbt och bra. Men sen gjorde jag om en gammal försyndelse – jag knöt bara för skälet på ena sidan och glömde den andra. När jag sedan skulle börja förskeda (?) i redkammen fick jag försiktigt lira ut lang efter lang och lägga rätt över skälspröten. Det fungerade någorlunda men tog en förfärlig tid. Nu sitter redkammen fastklämd i bommen och i morgon drar jag på. Men irritationen över att jag gör så elementära fel ligger där och gnager.

Jag ska väva ett par våfflade badhanddukar i nialin, innan jag ger mig på något mer utmanande. Det där projektet med kräpp har jag inte släppt, Jag tittade idag på den provbit jag vävde för ett par månader sedan och fick lust att ta itu med den tekniken igen. Men jag ska släppa tanken på hellinne och ha bomull i varpen nästa gång.

Här kommer en bild på Märta Måås matta i koret i Djursholms kapell.