17 maj 2011

Varpfläta till skänks

Posted in Uncategorized den 13:42 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har fått en fin present av en av mina svärdöttrar. En lång varpfläta, som hon hittat i sina gömmor. Hon har själv fått den och vet inte så mycket om den. Det är en spännande uppgift att lista ut vad det är och vad jag kan använda den till. Och nu behöver jag hjälp.

Jag har räknat till  ca 480 trådar. Kvaliteten är bomull, lite gräddvit,  förmodligen 8/2. Dessutom återkommer med täta och jämna mellanrum en tråd i lite småknollrigt effektgarn.  Den som en gång varpade garnet skulle sätta upp en ganska lång väv för att väva – vaddå?

Jag ka tänka mig handdukar, men alla vävnotor för handdukar jag sett räknar med tunnare garn än detta. Vad kan man tänka sig. Sålldräll? Men då kanske det inte passar med effektgarnet. Vilken grovlek på sked? 480 trådar är ju inte så mycket och handdukar som är för smala är ju inte så kul.

Många frågor – men det ett roligt huvudbry.

15 maj 2011

Våfflor

Posted in Uncategorized tagged den 12:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

Mitt våfflade badlakan är klart. Det var tänkt som en 50-årspresent, men det var med nöd och näppe jag fick det klar. Jag tyckte att jag hade gott om garn, men 12 cm  från fullbordan var garnet slut och bara två veckor kvar. Det var nialin från Holma-Hälsingland och jag skyndade mig att beställa från en garnbutik på nätet. Det hände ingenting och ingenting. Fem dagar före 50-årskalaset klagade jag min nöd för min vän Mia. Hon har egen liten garnfirma, genom vilken hon då och då inhandlar garn från Holma-H.  Hon mailade genast upp en beställning till Holma. Två dagar senare kunde hon leverera garnet över en kopp kaffe på Landings konditori i Uppsala. Badlakanet blev färdigvävt samma kväll, fållat och tvättat nästa dag. Medan det torkade vävde jag ett hängeband på bandvävstolen. Nu är det överlämnat.

Men det är otroligt vilken garnkrävande teknik våffelbindning är, det fullkomligt slukar inslagsgarn. Och vad mer är – så otroligt väven drar ihop sig vid tvätt. Av förklarliga skäl förstås, det ska ju bli ”våffligt”. Men det är lite svårt att tänka sig resultatet när man sätter upp väven, om man inte är så hemmastadd i just denna bindning. Jag satte upp en 85 cm bred väv. Efter nedklippning var var väven 79 x 142 cm, redan nu hade den alltså krympt 6 cm på bredden. Efter tvätt var den 65 x 119 cm.

I min lilla vävstol har jag verkligen ställt till det för mig. Vävstolen är liten och nätt, men det fanns plats för två extratrampor, som den nu är utrustad med. Jag har också monterat i två lattor och solvat en väv på sex skaft. Så långt är allt gott och väl. Men – och detta borde jag ju ha räknat ut – vävstolen är så låg, att mellanrummet mellan överskaft och solvstången är för litet för att få plats med lunorna, som behövs för sex-skaftupphängning. Ridå!

Men jag har inte tänkt ge mig. Jag har lagt två klossar med hål för trädpluggen, som fäster solvstången vid vävstolens gavlar, mellan gavlarna och solvstången. Då fick jag ett par cm till på höjden, men det räcker inte. Jag måste ha högre klossar. Frågan är om de kommer att sitta kvar när jag börjar väva. Jag vill ju inte limma fast dem utan ha möjlighet att ta bort dem, när de inte behövs. Det ska gå på något sätt. Men varför är lunorna så otymliga? De kunde ju ha varit betydligt mindre utan att det hade gjort något. Finns det inte mindre att få tag på?

Det är en spännande sysselsättning det här med vävning, idel nya hinder som ska lösas och oanade resultat att både fundera på och hänföras över.

Otvättade ”våfflor”

Tvättade ”våfflor”

Färdig handduk

02 maj 2011

Restväv

Posted in Uncategorized tagged den 16:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

I väntan på att min garnbeställning ska effektueras har jag passat på att väva ner väven i min lilla vävstol. Denna min allra första väv på lillan resulterade i två tabletter, en löpare och en liten kakfatsduk. Riktigt rart blev det. Nu återstår fållning och pressning, men det gör jag när lusten faller på.

Men när jag var klar med den sista tabletten var det onödigt mycket varp kvar i vävstolen, och jag funderade på hur jag skulle kunna göra något vettigt av det som återstod. Det var då jag kom på kakduken. Det fick bli en liten fransad duk  med utgångspunkt från löparens och tablettens mittparti. Jag minskade varpen i varje sida, lät några trådar vara kvar att vända runt och drog ut lagom många trådar för att det skulle räcka till frans innanför vändtrådarna. Det är ju inget märkvärdigt, det är ju så man gör. Eftersom jag inte använde hela vävbredden räckte den varp som var kvar till en liten kvadratisk duk.

Medan jag fixade med detta, funderade jag på vad mer man kan använda den varp till, som är för kort men ändå onödigt lång för att bara samla i efsingbuntar. Det är just nu mycket prat om all mat vi slänger, det är ju ett slöseri utan all like. I tidningarnas matspalter kommer goda råd om hur man tar tillvara rester, och jag tror mig veta att Libris bokförlag har en bok på gång med detta tema.

Och – varför en inte lite samling med tips hur man tar tillvara ”restvarpen”? Är det inte en bra idé? Det kan handla om att våga skeda om, dra ur varp för att få nya proportioner, väva flera småsaker i bredd, osv, osv. Jag är övertygad om att många med mig har funderat i samma banor, men dessa goda idéer skulle kanske behöva komma fler till del. Det var så jag tänkte.

Så här såg det ut när jag fixade till min lilla kakduk. Och därefter en bild av resultatet av min första vända i lillvävstolen.