29 januari 2012

Små fina gåsögon

Posted in Uncategorized tagged den 12:18 av Ann-Christin Lindström Larsson

Mina mattor är alltså nerklippta och jag knyter frans framför Rapport, det går så bra.

Men vävstolen står inte tom, nu har jag tagit upp mitt gåsögeprojekt, som kanske någon minns. Jag köpte en fin kökshanduk i en kuriosabutik i Nynäshamn. Den var vävd i gåsöga, och den gjorde mig förvirrad. Längs kanten låg lösa trådar, som jag först identifierade som inslagstrådar. Men med hjälp av ett par av er, tusen tack, fick jag lära mig att det är så gåsöga ofta uppträder, yttersta stadtråden binder bara vid vissa av inslagen.

Nu är jag på gång för att pröva detta faktum i praktiken. Jag kan ännu inte själv räkna ut hur man sätter upp en viss teknik utan är beroende färdiga vävbeskrivningar. Och jag har en söt liten bok, som jag då och då bläddrar i. Det är boken ”Handdukar och duktyg” av Gertrud Ingers. ICA-förlagets vävbibliotek del 1. Utgiven 1953. Den innehåller mycken lärdom och många fina vävbeskrivningar.

Alltså – jag hittade i den en handduk, väldigt lik mitt nynäshamnfynd. Den är stor, skedbredd 57 cm och beräknad längd per handduk 85 cm. Det är rejält tycker jag. Varpen bomull 16/2 och inslag lin 16. Jag väver i vitt med röda bårder.

Visst blir det fint! Gåsögonen syns ännu så länge mycket bättre på den gamla, många gånger tvättade, handduken. Men det kommer att ändra sig med tiden, det vet jag. Och nu har jag själv fått uppleva hur de obundna stadtrådarna ligger utefter kanterna. Det blir inga långa trådar, och de binder tätt och fint med jämna mellanrum.

Det största problemet för mig är att komma ihåg åt vilket håll jag ska göra inlagen, när jag varit ifrån väven några timmar. Jag har inte lärt mig att se det med blotta ögat. Men än så länge sätter jag en knappnål i den sida, från vilken jag ska börja när jag kommer tillbaka till väven. Och jag väver alltid klart varje omgång på elva inslag, innan jag lägger ifrån mig skytteln för att göra något annat.

Sex handdukar ska det bli, så jag har gott om tid att tänka ut vad jag ska väva nästa gång 🙂

Förlagan som jag köpte i Nynäshamn.

Min handduk.

Vävboken.

Annonser

26 januari 2012

Solv

Posted in Uncategorized den 21:34 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det tråkigaste med vävning – vad är det? Varpa? Nej, det är spännande 0ch fascinerande. Dra på, eller svepa som det också heter? Nej det är väldigt roligt och det blir så snyggt på garnbommen. Det är då man börjar ana något av det man planerat. Solva? Själva solvningen är ett av höjdarmomenten. Det är både meditativt och fullt av koncentration. Men nu börjar vi närma oss det som är tråkigt, jag återkommer till det. Skedning – nu stiger ivern. Framknytning och uppknytning – otroligt spännande!

Vi backar – solvningen. Det är här det kan blir sååå jobbigt, trots allt det meditativa. Det kan bero på att jag inte är så genomtänkt, när jag sätter upp en ny väv. Jag kollar på ett ungefär hur många solv som behövs och jämför med de solv som redan sitter på skaften. Om det behövs ökar jag på med det antal solv jag uppskattar kommer att behövas. Det stämmer aldrig! Sen ska jag, när jag under solvningen upptäcker att det fattas ett antal solv, ur min buntar på 100 solv, haka på det felande antalet. Det är inte helt lätt. Och det är pilligt. Och det är irriterande.

Jag buntar alltså ihop mina solv i buntar om 100, buntar ur vilka jag sedan ska plocka ur 15, 26, 37 eller vad ska vara. Ska jag i stället ha buntar om 50? Eller 25? Finns det en norm som fungerar i praktiken?

Hur som helst. När jag slutligen är klar börjar jag belåtet skeda och glömmer hela den frustrerande solvningsmomentet. Tills det är dags igen.

Det är kul att väva 🙂

Restnystan

Resultatet

LIlla mattan

22 januari 2012

Ränder

Posted in Uncategorized den 13:32 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min beställda matta är klar. Jag tror att den blir fin, men än är den upprullad på tygbommen. Den bit av varpen, som jag har kvar, ville jag använda på något sätt. Jag är ganska dålig på att beräkna varp och tar ofta till i överkant. Kanske inte alltid i sån överkant att det räcker till något, bara långa efsingar. Men den här gången tror jag att det kommer att räcka till en liten kort trasmatta.

Mattans proportioner tycker jag är viktigt att tänka på, en bred matta bör ha en längd som harmonierar med bredden, samma sak med en kort matta. Jag hade en 84 cm bred varp och ca en meter kvar att väva. Därför klippte jag ner vapen i båda sidorna (jag knöt fin och försiktigt ihop de avklippta varptrådarna i buntar) till en bredd av 54 cm. Och sen var frågan – hur ska denna lilla matta se ut?  Uppknytningen är tuskaft och rosengång och varpen är svart.  Jag har funderat i ett dygn och nu har jag satt igång.

Jag har botaniserat bland mina klippta trasor och bestämt mig för att använda en hel del små nystan, som annars bara skulle bli liggande år efter år. Men grundmönstringen bygger på några stora nystan, alltså där jag kan räkna med att de ska räcka mattan ut. En viss komposition krävs för att ge en viss harmoni. Jag är inte särskilt säker när det gäller mönsterkomposition, så jag bläddrar i mina vävböcker för att få en grund att står på. Men vadå? Det gäller ju bara en liten matta på en meter!

Och så här blir det. Eftersom jag har en rosengång i uppknytningen använder jag en av mönstertramporna med vissa mellanrum för att lägga in en röd prickrand och den får ligga intill en mörkblå för att accentueras ordentligt. Sen tänker jag mig några olika fält som går från färgerna i mina stora nystan, de trasor som ska återkomma i varje parti. Och lyckligtvis kan man från den  avstampen göra ett fält som går åt grönt-gult, nästa får gå mot rött och det tredje åt blått. Sen är kanske varpen slut. Om inte, går jag kanske tillbaka igen och slutar med det gröna-gula fältet. Starka färger är det och jag vet inte var den platsar. Men det är en senare fråga.

 

18 januari 2012

Skräp!

Posted in Uncategorized den 17:41 av Ann-Christin Lindström Larsson

Kära nån vad det skräpar! Hur jag än bär mig åt lägger sig ett muntert ytskick av trasrester, trådar och avklippta små hörn runt hela vävstolen. Jag tycker, att jag snyggt och ordentligt siktar på papperskorgen, som faktiskt står inne i vävstolen. Men nej, det ligger lika mycket utanför som i den. Så här såg det då rakt inte ut när jag vävde gubbatäckena eller jullöparen. Förmodligen är skälet till röran att jag använder hemklippta, ofta väldigt korta bitar av olika plagg. Jag förmodar, att om man väver med skurna trasor på rullar blir närmiljön inte fullt så bråtig.  Men jag vet inte, för jag har aldrig testat det.

Men mattan växer, jag är halvvägs idag och, om jag har möjlighet att ägna mig åt vävningen de kommande dagarna, är jag klar till helgen. Som vanligt tänker jag framåt, när jag sitter vid min väv, tänker på nästa projekt och nästa efter det. Jag har fått ett par kartonger fulla av mattrasor av min svärdotter och visst lockar det att sätta upp en mattvarp till. Och – i den ena lådan ligger ca tio rullar med skurna röda trasor – om man nu kan kalla dem trasor, jämna och fina som de är. Det ska bli intressant att testa dem.

Men inte med en gång, först något annat. Jag tror jag vet vad det ska bli.

11 januari 2012

Käraste trasmatta

Posted in Uncategorized den 17:44 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är det alltså en trasmatta på gång, det var flera år sedan sist. Och visst är det roligt!

Det började med att en av sönerna flyttat in i en ny lägenhet. Studentlivet är över och det präglar nog omsorgen om inredningen. En trasmatta har beställts och jag försåg honom med den fina boken ”Älskade trasmattor”, för att han skulle få lite ideer om vilken typ av matta han vill ha. Han valde en och nu försöker jag alltså väva något liknande.

Boken återger gamla trasmattor, inköpta på loppisar, hittade på vindar eller i sommarstugor. En härlig bok, som vittnar om fantasifulla väverskor från 50-talet och bakåt i tiden. Sedan har bokens författare analyserat mattorna och försett dem med vävnotor och färganalys. Mattorna på bilderna är både trasiga och blekta efter många, många tvättar – och jättefina! Jag har flera favoriter i boken, som jag tids nog kommer att ge mig på.

Det blir ju aldrig som på bilderna, det hoppas jag sonen förstår, men tekniken och karaktären finns ju där. Jag är av den sorten, att när det är trasmattor på gång, då är det trasor som gäller. Dvs jag köper inga tyger, färgar inte heller några tyger utan använder gamla lakan, klänningar, skjortor, dukar och allt vad det kan vara. Det innebär ofta ett visst mått av kreativt tänkande för att få färgerna att harmoniera. Och, framför allt, räcka till hela långa trasmattan, utan att man ser, när en viss trasa tagit slut och ersatts av en liknade, men med lite varierad nyans, mättnad eller kvalitet. Det enda sättet att undvika den fällan är, vad jag kan förstå, att blanda redan från början.  Och ofta blir det väldigt vackert med fina färgskiftningar i det som ändå upplevs som ett enfärgat fält.

Ja så funderar jag medan jag väver. Jag skulle bara testa en liten bit i dag, när uppsättningen var klar. Men jag blev så ivrig att det har redan blivit upp emot 60-70 cm på en eftermiddag.  Bilden återger inte verkligheten särskilt bra, den enda belysningen är ett lysrör och en lågenergilampa. Mattan är snyggare i verkligheten :-).