21 februari 2012

Lek med inredning

Posted in Uncategorized den 14:29 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har ju aldrig lärt mig någon vävteori, alla mina insikter har kommit genom att jag praktiserat i vävstolen. Men genom WeavePoint, vävprogrammet jag då och då försöker mig på, börjar jag inse ett och annat. Men jag befinner mig på en mycket elementär nivå måste jag påpeka.

Men i alla fall – min nästa uppgift i vävstolen är alltså att väva en löpare. Lite av mödorna med lingarnet som jag tänker använda, berättade jag om i min förra blogg. Men nu gäller det mönstret. Jag hittade inget lämpligt i någon av alla de vävböcker jag har, så jag började tänka baklänges. Det var nämligen så, att jag inte städade upp i vävstolen efter förra väven, jag bara hakade av snörerna mellan skaften och lattorna. Vilande fanns alltså en färdig kypertupphängning.

Jag valde en sked, som jag trodde skulle passa, 60/10. Sedan  bestämde jag löparens bredd och laddade in dessa uppgifter i inställningarna i WeavePoint-programmet. Jag valde kypert, funderade på gåsögon, försökte få till det så att kypertvändningarna skulle passa in och se genomtänkta ut, när jag bytte mellan den oblekta kantbården och mittpartiets vita fält. Det var kul och det var lärorikt. Varje gång jag gjorde en förändring i solvning eller trampning såg jag omedelbart resultatet. Det är inte dumt, på det viset slipper jag göra misstagen i vävstolen.

Med varpen i vävstolen, solvad, framknuten och klar, behövde jag bara koppla ihop skaften med lattorna och se – det fungerade utmärkt. Aldrig förr har jag satt upp en väv så snabbt 🙂

Nu blev det inte så lyckat med gåsögon, det var något med varpens täthet och inslagsgarnets grovlek som  gav väldigt underliga ”ögon”. Men jag har skippat detta och trampar i stället rakt genomgående hela tiden och det blir fint det med.

Och – ni som hört mig klaga på hur linvarpen tenderar att brista gång på gång – den här gången har jag laddat med en bunke vatten och våta frottéhanddukar, som jag lägger på varpen så fort jag lämnar vävstolen. Och, ta i trä, än har ingen tråd gått av.

Annonser

17 februari 2012

Små behändiga hjälpmedel

Posted in Uncategorized tagged den 16:10 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är det snart dags att klippa ner den pågående väven, nästa vävprojekt varpade jag i går. Att varpa är mestadels roligt, det är då man börjar få hum om vad det ska bli. Men ibland är det väldigt frustrerande. Och i går var jag nära ett mindre sammanbrott.

Jag ska väva en löpare på beställning av en av sönerna och hans sambo. Det är roligt att få beställningar, det har jag nog uttryckt tidigare. Och jag vill gärna veta hur beställaren tänkt sig, åtminstone på ett ungefär. En löpare till det rustika soffbordet skulle det vara. Inte för bred, inte så mönstrad, gärna i vitt, halvblekt, oblekt. OK, jag tittade bland mina garner och fann en kon med oblekt lin. Bra – då skulle den gå åt. I en låda, som en kär moster skickade mig efter en garderobsstädning, hittade jag en rulle halvblekt lin. Perfekt – nu var varpen är fixad.

Jag tänker mig ett bredare mittparti i halvblekt och med en oblekt rand i var sida. Med hjälp av WeavePoint har jag lekt fram en inredning och räknat ut antal trådar av vardera garnet. Problemet med detta arrangemang var, att jag bara hade en kon oblekt och en rulle halvblekt och jag ville ju varpa med två trådar tillsammans. Jag behövde alltså fixa en spole eller liknande av vardera färgen. Det skulle behövas ganska stora spolar med garn, om det skulle räcka till hela varpningen på tillsammans 546 trådar. Jag spolade en ganska tjock spole av det oblekta garnet, satte fast den och konen på ställningen och började varpa.

Ni som har gjort spolar med styvt lingarn vet nu vad som hände. Katastrof! Lingarnet på spolen blev efter tre, fyra varv som ett skatbo, det funkade naturligtvis inte! Det var bara att klippa av garnet och kasta trasselspolen i papperskorgen.

Efter en stunds funderande började jag leta bland en del prylar jag fått från olika håll. Saker som dykt upp i lådor med mattrasor och restgarner, som snälla människor skänkt mig. Bl a en liten garnvinda, alldeles för liten för en normal härva, jag har inte riktigt förstått vad den har använts till. Men nu blev den perfekt. Jag vindade upp det oblekta lingarnet på den – jag fick snurra den för hand men det var ett litet problem jämfört med skatboet. Jag spände fast vindan på ett bord intill varpan och konen med det övriga garnet. Och se, vindan snurrade snällt och fint, inget trassel, och jag hade snart varpat första randen.

Nu var det dags för det halvblekta mittpartiet, och också här ett styvt lingarn och bara en rulle. Jag vågade inte ens tänka ordet spole. Garnvindan var upptagen av det oblekta, jag skulle ju ha en rand till. Jag rotade vidare bland mina grejer och fann en liten trässpole, eller vad man ska kalla det. Jag vet inte vad den använts till, men eftersom den likt en trådrulle hade ”brätten”, trodde jag att den skulle fungera. Med lite utfyllnad i mitthålet fick jag den att passa på spolmaskinen och sen spolade jag upp det halvblekta garnet på den. Brättena höll garnet på plats så att det inte gled av. Det rymdes inte en hel omgång, så jag fick fylla på när halva partiet var varpat.

Nu hänger en snygg varpfläta och väntar på att det ska bli tomt i vävstolen.

Här kommer bilder på mina trevligt räddare i nöden.

Den lilla garnvindan

Träspolen