15 januari 2014

Provväv

Posted in Uncategorized tagged , , den 11:43 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det har inte hänt ofta, inte så ofta som jag blivit rekommenderad. Det som hänt är att jag satt upp en provväv. Jag hade bara en tom vävstol för detta ändamål och det var min dockvävstol från omkring 1950. (Märkvärdigt hållbar, den har ändå använts av mig, min syster, min systers flickor och några av mina barnbarn.)

Bakgrunden är denna. Jag köpte en kon varmt gult ögligt garn på ett väveri i Skottland. Det var en rest från väveriet på ca 1,5 kg. Jag visste inte riktigt vad var men det var  billigt och jag tyckte om färgen. Allt man vävde i väveriet var ullprodukter, så jag utgick från att det var ullgarn jag köpt. Så småningom, på vävmässan i Älvsjö, hittade jag ett väldigt likartat garn, öglemohair, i  Svalans (Åland) monter. När jag köpte ett par härvor (ljusgrönt och mörkare grönt) fick jag också en vävbeskrivning på en sjal.

Nu är frågan vad jag ska väva, en sjal är jag inte så tänd på men jag funderar på en enkel pläd, som jag inte tänker bereda mer än kanske i torktumlaren. Jag vet att det bli en häftig ”ludd” om man bereder den på regelrätt sätt, men jag är inte säker på att det är den effekten jag vill ha.

Jag var inte hundraprocentigt säker på att mitt skotska garn och Svalans garn skulle bete sig lika i vävstolen och efter tvätt, så jag bestämde mig alltså för en provväv. På en liten stund hade jag ”varpar” en randig varp av det gula skotska och de två gröna finska, solvat, skedat och knutit fram. Det känns så gulligt att göra allt på riktigt men i en helt annan skala än vad jag annars är van vid. Sen vävde jag en liten pläd i dockstorlek. När jag klippt ner den tvättade jag den lite försiktigt i såpvatten. Nu är den torr och väldigt mjuk och lagom ullig. De två olika garnerna tycks uppföra sig likartat, om man nu kan bedöma det när provet är så litet.

Men nu kör jag – i full skala!

Bild

Bild

12 januari 2014

Ett nytt vävår

Posted in Uncategorized tagged , den 18:22 av Ann-Christin Lindström Larsson

I slutet av november 2013 slog jag in sista inslaget på löparen, den blev fin och jag var riktigt nöjd. Men ändå monterade jag ner hela vävstolen, bit för bit till en hög med träslåar och två stora gavlar. Med hjälp av maken stuvade jag upp allt på loftet i garaget.  Vävrummet var sig inte likt men det var ju betydligt enklare att dammsuga nu 🙂

Vävrummet blev gästrum och det var bra eftersom julen närmade sig.  Efter nyår fanns varken gäster eller vävstol i rummet och nu började det bli lite jobbigt. Tomt.

För några dagar sedan blev det ändring. Ned från garageloftet kom min andra vävstol, en Glimåkra Ideal, 100 cm bred. Den bytte alltså plats med  den tidigare, en Bergå Karelia 140 cm bred.  Det kan tyckas lite dumt att byta till en smalare vävstol, men de senaste sju åren har jag bara vävt två vävar som varit bredare än 95 cm och det har varit ganska trångt i rummet så det kändes bra att göra bytet. Jag tror jag slipper några blåmärken på låren nu när jag inte behöver tränga mig förbi vävstolen för att ta mig till datorn.

Glimåkran köpte jag för 11 år sedan och började mitt väväventyr på den. Den är min första kärlek kan man säga, för upptäckterna i den nya världen, vävvärlden, var svindlande. Inte visste jag att det fanns så mycket outforskat, jag som mest tänkt trasmatta i samband med att väva.

Det blev lite besvärligt att plocka ihop vävstolen, den hade nämligen legat i kallgaraget i sju år och svällt. För att överhuvudtaget få ihop några av delarna fick maken ta till stämjärn och träklubba. Nu är den mycket stadig kan jag påstå, alla delar sitter väldigt tajt. Jag under hur det bli när träet torkat, men då lär jag vara glad för att Glimåkrans delar hålls ihop med ordentliga kilar, som kan justeras allteftersom delarna krymper. Hoppas jag,

Det gick snabbt att få upp den första väven, en enkel väv i sålldräll – nialin och lintow. Det är en kort väv, jag ville bara komma igång. Och det är märkligt så hemma jag känner mig på vävpallen, den här vävstolen ÄR min första kärlek och minnena är så härliga. Jag log när jag var klar med uppsättningen, skälet var bra, inga skaft spretade och trapporna var jämna och fina. Och fort hade det gått. Och jag minns hur det var den där första gången. Jag höll på i timmar med att justera nickepinnar och skaft, jag låg med värkande rygg under vävstolen och höjde och sänkte  uppbrytningarna.  M a o – det har gått framåt på de här åren.

Nu är tankarna redan bortom sållväven och medan jag väver försöker jag komma på hur jag ska bäst ska använda den gula öglemohairen jag köpte i Skottland. En smal pläd eller en bred halsduk blir det nog.

Här är min lilla Ideal.

Ideal