24 november 2012

Invävning igen

Posted in Uncategorized tagged , den 17:44 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har klippt ner min linmatta, det gick svindlande fort att väva, varp och inslag var i mattlin 4/6 och det krävdes bara två-tre inslag per cm. Det var riktigt roligt efter den långvariga handduksväven.

Mattan är avsedd att ligga i en smal gång som går genom tvättstuga/grovkök och jag hade därför mätt hur lång jag ville ha den.  Jag ville inte ha varp kvar i vävstolen när mattan var klar, kvaliteten är ju lite speciell och passar inte till så mycket annat än till mattor. Jag varpade 2.5 m och det skulle vara tillräckligt inklusive efsingar –  trodde jag.

Allt eftersom jag vävde och märkte att jag behövde bomma fram ofta, började jag få onda aningar och höll ett öga på hur långt jag vävt. Och alldeles för snart var varpen i upphällning och jag fick avsluta. Den sista dm vävde jag mödosamt med skälpinnarna urtagna och ett fasligt sjå att hitta ett brukbart skäl.

Mattan blev precis så fin som jag tänkt mig men ung 20 cm för kort. Det visar sig att invävningen landat på 18 % och det borde jag nog förstått med tanke på det grova garnet. Men det tänkte jag inte på när jag varpade.  Förhoppningsvis kommer jag ha det i minnet nästa gång jag tar itu med ett liknande projekt.

En annan sak som förbryllar mig är det skiftande kvaliteten på garn från olika leverantörer. Häromdagen skickade jag efter bomull 8/2 för att ha till en jullöpare. Jag hade samma garn, fast från en annan tillverkare, i lager men behövde komplettera. Men när garnet kom jämförde jag hemmagarnet med det nyköpta och fann att de ser helt olika ut, det ena ganska hårdtvinnat, det andra väldigt löst tvinnat. Det mer hårdtvinnade har, åtminstone på rullen, finare glans, det löstvinnade ser lite ”rufsigt” ut. Jag önskar att jag hade en garnbutik i närheten att besöka, så att jag kunde titta och ta på garnerna innan jag handlar. Nu är jag hänvisad till nätbutiker, vilket i och för sig är bra på många sätt, men som ändå är begränsande, om man inser att garn och garn inte alltid är samma sak.

Kanske är jag lite kinkig men jag vill inte chansa, så jag har skickat efter mer garn, nu av samma märke som garnet från mitt eget restlager. Jag hoppas att jag kan använda det ”rufsiga” garnet till något annat så småningom.

Här kommer en bild på min matta, som jag ändå är glad för även om den kunde varit lite längre.

Annonser

13 november 2012

Missionshusmatta

Posted in Uncategorized tagged , , den 19:05 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är, äntligen, en långsamt framskridande väv nedklippt. Det har varit så mycket annat att ta itu med den här hösten, så vävningen har blivit lite försummad. Men nu kommer barnbarnet Nicoline  få sina kökshanddukar. ”Jag behöver kökshanddukar” skrev hon i somras. ”Det ska helst vara något svart i dem.” Och visst blev det några svarta ränder, förlagan finns i en av alla fina vävböcker som jag har min hylla.

Och nu var det dags för en matta igen. Och inte vilken matta som helst – en missionshusmatta. Den ska visserligen ligga i köksgången ut mot baksidan av vårt hus, men en missionshusmatta är det. Jag hittade den i ett nummer av Vävmagasinet och tände med en gång. I min barndoms missionshus fanns det alltid en grov stickig röd matta i mittgången. Förmodligen vävd i jute och så var även mattan i Vävmagasinet. Det är samma kvalitet i varp och inslag. Men det blev lite väl dyrt, så på vävmässan i Borås pratade jag med några olika vävexperter och kom fram till att jag kunde byta jutet mot mattlin.  Mattlin är inte helt billigt det heller, så jag köpte, där på mässan, bara 1 kg av vardera färgen. Rött till varpen och olivgrönt till inslaget.

Mattlinet har legat i en korg och väntat och nu kände jag att det var dags. Jag mätte längden på köksgången och räknade ut att jag inte hade tillräckligt med garn, så jag skickade efter 500 gr av vardera färgen. Men som ni förstår blev det ett annat färgbad, och visst kunde man ana en nyansskillnad mellan det gamla och det nya garnet.

När jag skulle varpa tyckte jag att det skulle vara slugt att varpa med tre trådar eftersom jag hade tre koner med garn, två ur samma färgbad och ett med ett avvikande. På det sätter skulle skillnaden inte märkas. Tre i lang och 230 trådar – det låter inte så farligt eller hur?  Det trodde inte jag heller, men aldrig har jag väl kämpat så med en varpning. Konerna var för breda för min rullställning och garnet för tjockt för att gå igenom hålen. Så jag ställde konerna direkt på golvet och började varpa. Sen jagade jag koner över hela golvet, de välte hela tiden och bråkade med mig. Värst var det när jag försökte koncentrera mig på skälet. Med tre grova trådar, som ideligen hakade i varandra, var det inte nådigt.

Själva förskedningen, eller vad det heter när man använder redkam, gick bra, men det visade sig att jag hade varpat tre trådar för lite. Men det fixade jag till i samband med att vi drog på, prosten och jag.

Nu har jag solvat, skedat, knutit upp och under och börjat väva. Jo – det blir en rolig missionshusmatta, precis som jag tänkt det. Den ser annorlunda ut än jutevarianten, men linmattan är lika trevlig. Den kommer pryda sin plats.

I de kyrkor jag numera vistas i finns det i regel inga jutemattor, men här och var hittar man en ryamatta märkt med MMF. Det är inte fel det heller. Den sista bilden i dagens blogg visar den Märta Måås-matta som ligger i Danderyds kapell.

Kökshanddukar med svart rand.

Den grova varpen i redkammen

Visst blir den rolig

Märta Måås-matta i Danderyds kapell

07 oktober 2012

Efterarbete

Posted in Uncategorized den 16:08 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det var drygt en månad sedan jag klippte ner min trasmattsväv. Sedan dess har de legat där mina mattor. Det är så svårt att få till det där sista efterarbetet, om det så gäller att fålla, montera eller knyta frans. Det är oftast den nya väven i vävstolen som får all uppmärksamhet, det  nedklippta, som behöver åtgärdas på ett eller annat sätt, får bida sin tid.  Åtminstone är det så för mig.

Men nu är det gjort, en matta fransad och klar och ska få åka till London i morgon. Den andra mattan har börjat få snodda fransar och ska så småningom hamna i Linköping.

Och jag sneglar på högen med andra vävda alster som väntar på att bli dynor, fållas till dukar, kanske monteras till små presentkort…

Ja, ja allt har sin tid 🙂

19 september 2012

Trampa tuskaft

Posted in Uncategorized tagged , den 14:24 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu trampar jag tuskaft, lugnt och rofyllt. Det ska bli handdukar, beställda av goa Nicoline-barnbarnet. Randningen ligger i varpen, inslaget enfärgat.  Förra väven var det tvärtom, enfärgad varp och mönstervariationen i inslaget. Men i båda fallen solvade jag rakt genomgående hela bredden. Skillnaden ligger framför allt i varpningen, att varpa enfärgat är ju inte så komplicerat. Däremot måste man vara mer på hugget när det kommer till randig varp. Men den här gången behövde jag bara hålla reda på tre färger, visserligen med variationer i randningen, men ändå – inte så svårt.

När man sen väver så händer något. När inslagen ska randas gäller det att vara uppmärksam på inslag, centimetrar, färger och nyanser. Det är en rolig resa och för varje ny randning kommer en ny upplevelse. Jag känner det så i alla fall.

När inslaget är enfärgat infinner sig en helt annan typ av uppmärksamhet.  Skytteln går fram och tillbaka och det uppstår ganska snart en rutin, som hjälper till att lägga inslaget så att kanterna blir vackra och väven håller bredden.  Men det är nu ögonen upptäcker små felaktigheter, variationer och underligheter i den, i mitt fall just nu, enkla tuskaftsväven.  Nog sträcker sig den varptråden onödigt mycket, kan den gå bak och fram genom solvögat? Bäst att kolla. De mittersta ränderna känns stramare än ränderna i kanterna, det är nog bäst att slaka lite på knutarna innan jag vävt för långt. Blir inte väven lite för gles, när jag kommit tillbaka efter kaffepausen? Ska jag plocka ur vävspännaren när jag lämnar väven? Osv.

Idag upptäckte jag en liten glipa i väven mellan två varptrådar. Det var inte felskedat, det såg jag. Felet måste ligga någon annanstans. Och då upptäckte jag att två rör i skeden var lite misshandlade, de hade tvingats isär så att mellanrummet mellan dem var för stort, medan det var för smalt mellan rören bredvid. Och det syns i väven.

Egentligen gör det ingenting, denna lilla glipa. En bagatell helt enkelt.  Men det är sånt man får syn på och grunnar över när skytteln kilar på, skälet är bra och varpen håller. Blicken vilar på väven, man lyssnar på ljudet från trampor och skaft och känner doften av garn. Och då blir man plötsligt ett med vävningen, med väven och med redskapen, och man kan upptäcka oregelbundenheter och variationer, som man tidigare inte uppfattat.  Och som jag ser det, detta är min väg till djupare kunskap och förståelse för det hantverk jag valt att ägna mig åt. Och ju mer man kan desto roligare blir det.

Här syns glipan i väven

Här syns glipan i skeden

12 september 2012

Sista varpmetern

Posted in Uncategorized tagged , den 16:24 av Ann-Christin Lindström Larsson

Det här har varit  en sommar med trasmattvävning. En matta med  inspiration från  av en matta i Hemslöjdens butik i Stockholm och en hämtad ur en av alla trevliga böcker om trasmattor, som givits ut under senare år. Jag har också fått vävlust inför vintern genom att besöka Hemslöjdsrörelsens jubileumsutställningar på Nordiska museet, Liljevalchs och Waldermars udde. Sist men absolut inte minst – en otroligt inspirerande vävkurs i damast och opphämta på Vävstolsmuseet i Glimåkra. Nu vill jag väva.

Den sista mattan blev klar idag och kvar på varpbommen var en knapp meter varp. Så långa efsingar vill jag inte ha kvar, så jag funderade på vad jag skulle kunna göra. Så här blev det.

Först en bakgrundshistoria. Förra året var jag i Tanzania och gladdes åt kvinnornas härliga kangas i mängder av färger och mönster. Jag köpte flera stycken, man köper två rapporter av samma mönster, förmodligen för att kvinnorna använder den ena biten som en lång kjol, virad runt höfterna, och den andra som överdel, elegant svept över axlar och bröst. Men jag har haft lite svårt att för några av dem hitta användning här hemma. Idag kom jag på det.

Jag delade upp varpen i två smalare parallella vävar genom att plocka bort varptrådarna på mitten (utom några som jag sparade för balansens skull). Eftersom det var två trådar i rör i varje sida av mattväven, skedade jag om trådarna i höger resp vänster kant av mina nya vävar, så att det blir stad på var sida.

Så till inslaget. I morse tvättade jag en av mina kangas och torkade på strecket ute. Av tyget, som är ganska tunt, river jag smala remsor, som får bli inslag i det som ska bli smidiga grytlappar. Ibland är grytlappar, som vävs i mattvarp, stela och krångliga att använda. Men med smala remsor tror jag, att resultatet blir lite mer följsamt. Kul blir det i alla fall, jag behöver ju inte tänka på ränder eller annan mönstring, det sköter tyget om själv.

Så här ser det ut i vävstolen just nu.

 

30 juni 2012

Linnetrasor

Posted in Uncategorized den 17:45 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är jag på gång med min gåsögeväv. Varpen är linvarp och inslaget klippta trasor av gamla slitna linnedukar och linnehanddukar. Det är är trevligt att återanvända väl använda och slitna dukar och handdukar. Det blir riktigt vackert, lite brokigt, trots att alla trasor är vita. Men vitt har olika nyanser och här får de samspela efter bästa förmåga.

Det rätt fort, men trasorna kräver lite omsorg. Jag syr aldrig ihop de klippta längderna utan lägger dem omlott. För att det inte ska bli för tjockt smalnar jag av dem i ändarna och det är lite pyssligt och golvet runt vävstolen blir väldigt bôsigt. Men sopborsten finns till hands efter avslutad vävstund. 

Jag håller också på att sätta upp en mattväv i stora vävstolen. Jag såg en så vacker trasmatta i hemslöjdens butik i Stockholm och jag vill göra något liknande. En ljus vacker sommarmatta, men samtidigt klassisk trasmatta med inslag av mönstrade trasor. Hoppas att jag lyckas.

Den verkliga utmaningen kom från mitt barnbarn Nicoline. Hon önskar sig kökshanddukar – o fröjd. En enda lite önskan fanns med i mailet – det vore fint med någon rand i svart. Det är klart att det blir något svart inslag. Planeringen är redan igång och så fort mattväven är nedklippt blir det handduksvävens tur. Jag blir så inspirerad när jag får en ”beställning”, det tror jag många av mina läsare känner igen sig i.

Så här ser det ut i lilla vävstolen.Bild

 

Lintrasor

Posted in Uncategorized den 17:38 av Ann-Christin Lindström Larsson

16 juni 2012

Den blå varpflätan

Posted in Uncategorized tagged den 18:11 av Ann-Christin Lindström Larsson

På en krok bakom dörren i vävrummet har det i sex år hängt en blå fläta i linvarp. Den kom med i flytten och har hängt där sedan dess. Jag vet att jag tänkte ha den till något, men har faktiskt glömt till vad. Men jag vet att den hör ihop med de gamla slitna linnehanddukar och dukar, som ligger i en korg. Hur det än hänger ihop, så har jag nu räknat trådarna i flätan och kommit till 104 trådar. Utifrån detta måste jag bestämma mig för vad det ska bli.

Egentligen är det inte så mycket att orda om, tabletter eller en löpare blir det nog. Det blir en smal väv. Om jag använde en sked på 30/10 så bli väven 33 cm bred. Den kommer nog inte dra ihop sig så mycket, om jag inte har helt fel. Jag tror att det kan bli vackert med gåsögon, men vet av erfarenhet att jag har svårt att få ”ögonen” liksidiga. Och det vill jag ju ha.

Nåja, varpen köpte jag alltså för många år sedan, så den kostnaden är avskriven för länge sedan. Det känns bättre att ha den i vävstolen än att ha den hängande bakom dörren. Och de slitna dukarna och handdukarna väntar på en ny uppgift här i livet. Det är alltså bara att sätta igång. Dvs när korndrällen är nedklippt.

14 juni 2012

Korndräll

Posted in Uncategorized tagged den 21:33 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu tar jag nya steg på min upptäcktsfärd genom det fantastiska vävriket. Jag har satt upp en provväv på min lilla vävstol för att testa ett möbeltyg. Vi behöver fräscha upp en liten soffa, men även om soffan är liten går det åt ganska många meter tyg. Att käckt sätta upp en väv på full bredd och med många meter i varpen utan att riktigt veta vad jag ger mig in i, det vågade jag inte. Om det inte blir bra är det en dyrbar erfarenhet att göra. Så – det blev en provväv, men ändå så pass bred och lång att jag kan sy en stolsdyna av resultatet.

Varpen är i ull, olivfärgad och inslagen dubbelspolat entrådigt ullgarn i två röda nyanser. Tekniken är korndräll och det har jag inte vävt tidigare. Och bara det är så roligt – att lägga en ny bindning till min erfarenhetslista.

Den lilla vävstolen, 60 cm bred, är så behändig, uppsättningen gick väldigt snabbt. Jag blev lite fundersam när jag såg mönstret framträda – det blev väldigt grönt. Ända tills jag kom på att det var baksidan jag såg. Även om korndrällens avigsida är vacker så var det ändå inte så jag tänkt mig mitt tyg. Men när jag kröp ner och tittade på undersidan såg jag det röda fina mönstret framträda och saken var klar. Det här är absolut ett tyg för soffan!

Det går fort att väva, inslagen fyller bra. Det trodde jag faktiskt inte när jag satte igång. Jag var förberedd på att min provväv skulle bli ett sommarprojekt 🙂 Jag kommer inte att sätta upp möbeltyget förrän i höst, först blir det trasmattor i stora vävstolen.

Det låter enkelt när man säger trasmattor, som om det bara fanns en sorts trasmattor. Men så är det ju inte, variationerna är ju oändliga. Jag är en första klassens trasmattsspion, var jag än ser en matta smygfotograferar jag den. Inte för att kopiera utan för att få ideer. Och ibland för att jag blir så otroligt förtjust över färgkombinationer eller finurliga randningar. Nu ska jag inventera mitt traslager, titta på mina smygfoton, bläddra i böcker och börja tänka. Och naturligtvis väva färdig min lilla provväv.

Baksidan

Här skymtar rätsidan.

27 maj 2012

Då var det äntligen klart

Posted in Uncategorized tagged , den 15:15 av Ann-Christin Lindström Larsson

I går klippte jag ner mina fyra löpare. Varpen bomull och de två första löparna med inslag av ull, de två sista bomull. Det har varit roligt, men jag längtade efter att få slå in det sista inslaget. Det känns som om jag just nu inte vill ”hitta på” randning och mönstring efter eget huvud på ett tag. Inte för att jag vävt något avancerade och nyskapande, inte alls. Men nu har jag ägnat så mycket tid åt att välja färger och fundera ut i vilka kombinationer de fungerar bäst, att jag längtar efter något mer förutsagt och färdigformulerat.

Som vanligt känner jag, att jag lärt mig något nytt. T ex att väva inslagsrips så att inslaget täcker varpen fint och prydligt. Jag trodde länge att rips stod för ”ripsmatta” helt enkelt.Eller möjligtvis tabletter med tjockt och tunt inslag. Nu vet jag bättre 🙂

När jag kom till den sista biten av varpen ville jag bara att det skulle gå undan. Jag bestämde mig för att väva den sista löparen smalare än de andra tre. Jag klippte ned ca en dm på varje sida och fick en lämplig bredd. Det har jag gjort förr, men jag hade glömt en sak. Detta blev jag påmind om när jag vävt en bit och bommat fram. Dbörjade de två yttersta varptråden i högerkanten slaka alldeles väldigt. Det berodde naturligtvis på, att de hörde ihop med ett av de nedklippta langen. När det inte var så mycket varp kvar på bommen började de glida när jag sträckte varpen. Det har jag varit med om förr men glömt bort. Nu tror jag att den kunskapen sitter.

Nu väntar mina dukar på efterarbetet. Två ska ha frans, två ska fållas. Men jag tog en bild i alla fall på hur de såg ut direkt efter nedklippningen.

Dessutom en bild på hur jag klippt varpen för att få en smalare bredd på väven.

<img class="aligncenter size-medium wp-image-821" title="

Inslagsrips

-och-tvist” src=”https://tuskaft.files.wordpress.com/2012/05/inslagsrips-och-tvist.gif?w=300&#8243; alt=”” width=”300″ height=”166″ />

Föregående sida · Nästa sida