24 november 2012

Invävning igen

Posted in Uncategorized tagged , den 17:44 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har klippt ner min linmatta, det gick svindlande fort att väva, varp och inslag var i mattlin 4/6 och det krävdes bara två-tre inslag per cm. Det var riktigt roligt efter den långvariga handduksväven.

Mattan är avsedd att ligga i en smal gång som går genom tvättstuga/grovkök och jag hade därför mätt hur lång jag ville ha den.  Jag ville inte ha varp kvar i vävstolen när mattan var klar, kvaliteten är ju lite speciell och passar inte till så mycket annat än till mattor. Jag varpade 2.5 m och det skulle vara tillräckligt inklusive efsingar –  trodde jag.

Allt eftersom jag vävde och märkte att jag behövde bomma fram ofta, började jag få onda aningar och höll ett öga på hur långt jag vävt. Och alldeles för snart var varpen i upphällning och jag fick avsluta. Den sista dm vävde jag mödosamt med skälpinnarna urtagna och ett fasligt sjå att hitta ett brukbart skäl.

Mattan blev precis så fin som jag tänkt mig men ung 20 cm för kort. Det visar sig att invävningen landat på 18 % och det borde jag nog förstått med tanke på det grova garnet. Men det tänkte jag inte på när jag varpade.  Förhoppningsvis kommer jag ha det i minnet nästa gång jag tar itu med ett liknande projekt.

En annan sak som förbryllar mig är det skiftande kvaliteten på garn från olika leverantörer. Häromdagen skickade jag efter bomull 8/2 för att ha till en jullöpare. Jag hade samma garn, fast från en annan tillverkare, i lager men behövde komplettera. Men när garnet kom jämförde jag hemmagarnet med det nyköpta och fann att de ser helt olika ut, det ena ganska hårdtvinnat, det andra väldigt löst tvinnat. Det mer hårdtvinnade har, åtminstone på rullen, finare glans, det löstvinnade ser lite ”rufsigt” ut. Jag önskar att jag hade en garnbutik i närheten att besöka, så att jag kunde titta och ta på garnerna innan jag handlar. Nu är jag hänvisad till nätbutiker, vilket i och för sig är bra på många sätt, men som ändå är begränsande, om man inser att garn och garn inte alltid är samma sak.

Kanske är jag lite kinkig men jag vill inte chansa, så jag har skickat efter mer garn, nu av samma märke som garnet från mitt eget restlager. Jag hoppas att jag kan använda det ”rufsiga” garnet till något annat så småningom.

Här kommer en bild på min matta, som jag ändå är glad för även om den kunde varit lite längre.

13 november 2012

Missionshusmatta

Posted in Uncategorized tagged , , den 19:05 av Ann-Christin Lindström Larsson

Nu är, äntligen, en långsamt framskridande väv nedklippt. Det har varit så mycket annat att ta itu med den här hösten, så vävningen har blivit lite försummad. Men nu kommer barnbarnet Nicoline  få sina kökshanddukar. ”Jag behöver kökshanddukar” skrev hon i somras. ”Det ska helst vara något svart i dem.” Och visst blev det några svarta ränder, förlagan finns i en av alla fina vävböcker som jag har min hylla.

Och nu var det dags för en matta igen. Och inte vilken matta som helst – en missionshusmatta. Den ska visserligen ligga i köksgången ut mot baksidan av vårt hus, men en missionshusmatta är det. Jag hittade den i ett nummer av Vävmagasinet och tände med en gång. I min barndoms missionshus fanns det alltid en grov stickig röd matta i mittgången. Förmodligen vävd i jute och så var även mattan i Vävmagasinet. Det är samma kvalitet i varp och inslag. Men det blev lite väl dyrt, så på vävmässan i Borås pratade jag med några olika vävexperter och kom fram till att jag kunde byta jutet mot mattlin.  Mattlin är inte helt billigt det heller, så jag köpte, där på mässan, bara 1 kg av vardera färgen. Rött till varpen och olivgrönt till inslaget.

Mattlinet har legat i en korg och väntat och nu kände jag att det var dags. Jag mätte längden på köksgången och räknade ut att jag inte hade tillräckligt med garn, så jag skickade efter 500 gr av vardera färgen. Men som ni förstår blev det ett annat färgbad, och visst kunde man ana en nyansskillnad mellan det gamla och det nya garnet.

När jag skulle varpa tyckte jag att det skulle vara slugt att varpa med tre trådar eftersom jag hade tre koner med garn, två ur samma färgbad och ett med ett avvikande. På det sätter skulle skillnaden inte märkas. Tre i lang och 230 trådar – det låter inte så farligt eller hur?  Det trodde inte jag heller, men aldrig har jag väl kämpat så med en varpning. Konerna var för breda för min rullställning och garnet för tjockt för att gå igenom hålen. Så jag ställde konerna direkt på golvet och började varpa. Sen jagade jag koner över hela golvet, de välte hela tiden och bråkade med mig. Värst var det när jag försökte koncentrera mig på skälet. Med tre grova trådar, som ideligen hakade i varandra, var det inte nådigt.

Själva förskedningen, eller vad det heter när man använder redkam, gick bra, men det visade sig att jag hade varpat tre trådar för lite. Men det fixade jag till i samband med att vi drog på, prosten och jag.

Nu har jag solvat, skedat, knutit upp och under och börjat väva. Jo – det blir en rolig missionshusmatta, precis som jag tänkt det. Den ser annorlunda ut än jutevarianten, men linmattan är lika trevlig. Den kommer pryda sin plats.

I de kyrkor jag numera vistas i finns det i regel inga jutemattor, men här och var hittar man en ryamatta märkt med MMF. Det är inte fel det heller. Den sista bilden i dagens blogg visar den Märta Måås-matta som ligger i Danderyds kapell.

Kökshanddukar med svart rand.

Den grova varpen i redkammen

Visst blir den rolig

Märta Måås-matta i Danderyds kapell