01 maj 2010

Solvning

Posted in Uncategorized tagged , den 20:45 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min blogg skulle kunna utvecklas till en biktblogg, men jag ska inte besvära mina ev. läsare med att berätta om de senaste dagarnas dumheter och slarv. Nu är allt som det ska och misstagen glömda och förlåtna. Jag har alltså solvat bottenbindningen till min smålandsväv, varje varptråd är trädd genom sitt egna solvöga. Och då var det dags att utrusta vävstolen med en ny omgång skaft, som skulle vila i resårband. Det blev en vinglig resa innan jag fick dem att balansera utan att mönstersolven kanade ut i marginalen. Ensam är stark men ibland är det bra att vara två som samarbetar. Det är väl det som är fördelen med att väva i en vävstuga i stället för hemma i den egna kammaren. Jag hade kunnat ropa på maken, men jag bestämde mig för att klara av det själv. Och nu är allt på plats.

Nästa problem, jag kan inte riktigt tolka vävbeskrivningen.  Tuskaften är solvad på fyra skaft och i solvnotan syns det att de första fyra trådarna i högerkant ska dras genom mönstersolven på alla fyra mönsterskaften, alltså rakt igenom –  så långt är är jag med. Men – det är det som är den stora frågan – kan jag låta de fyra varptrådarna gå tillsammans genom ett och samma mönstersolv på vardera mönsterskaft eller solvar jag trådarna en och en? Jag lutar åt att jag ska bunta ihop dem fyra och fyra, men jag är osäker och det känns inte bra.

För att rensa huvudet har jag klippt isär mina gulrandiga handdukar och nålat fållarna. Snart är de helt klara.

Här en bild på de båda skaftgrupperna.

23 mars 2010

Varpa för bandvävstol

Posted in Uncategorized tagged , , , den 10:59 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min gulrandiga handduksväv fungerar bra, jag har kommit en bit på väg. Det kommer ta ett tag att blir klar med hela väven. Det  är ju snart påsk med allt vad det innebär av gudstjänster, besök av barn med familjer mm. Men vävstolen springer inte iväg, den står snällt och väntar.

Men även om jag inte sitter och väver, så pågår en ständig bearbetning någonstans i det mer eller mindre undermedvetna. T ex – när handdukarna är klara kommer jag vilja ha hängeband i samma garn. Det är ju inte så komplicerat att sätta upp en väv i bandvävstolen, men att varpa ett band tycker jag är motigt. Inte om bandet bara ska vara någon halvmeter eller så, då bryr jag mig inte om att varpa. Då knyter jag fast trådarna i den lilla ”bomkäppen” och drar tråd efter tråd genom solven. Sen ber jag maken hålla i de solvade trådarna medan jag rullar på dem på ”tygbommen” (bandbom skulle det kanske heta).

Men för en längre varp blir det alldeles för trassligt att göra på det viset, jag måste varpa. Och då har jag gjort som det står i min instruktionsbok, vält två stolar upp och ned och ställt på lagom avstånd från varandra. Sedan har jag dragit varpen i ett kryss mellan stolsbenen, så att det uppstår ett skäl. Men alltför ofta har en stol vält. Katastrof, det är bara att börja om från början! Eller – en stol har flyttat på sig en aning, utan att jag märkt det, vilket medför att varptrådarna blir olika långa och skälkrysset flyttat på sig och blir omöjligt att hitta osv osv.

Det bästa är alltså den hederliga varpan. Jag har inte så mycket plats hemma, så varpan står nedmonterad när den inte används. Att plocka fram den och montera ihop för en varp till en bandvävstol känns lite motigt, men det får nog bli så. Jag kan kanske lägga in det som en undervisning i vävning för barnbarnen när de kommer.

Samtidigt med bandprojektet är det tankar om smålandsväven som ligger och mognar. Opphämtasolv kostar en rejäl slant upptäckte jag. Jag hoppas att någon av återförsäljarna har med sig sådana till vävdagarna i Forsa i maj. Där kan jag kanske få lite information om vad som skiljer opphämtasolv från mönstersolv. Och vad solv med slutet öga är? Många mysterium finns att utforska och det är det som är så otroligt roligt med att väva. Man har alltid något outforskat som väntar.

Här kommer en dagsaktuell bild från vävstolen.