19 augusti 2010

Provväv

Posted in Uncategorized tagged , , , , den 13:44 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har ju planer på att väva handdukar i en kräppteknik och har av Åsa M fått förslag på solvnota. Hon rekommenderar mig att först göra en provväv, innan jag drar igång för fullt. Ett gott råd, som jag nu bestämt mig för att följa. Jag har varpar en bredd på ca 30 cm. Jag ha så svårt att inte ta tillvara resultatet  av det jag väver, minsta lilla fyrkant, som jag producerat på vävkurserna har blivit till något. En brödkorgsduk, en kudde, en liten julduk osv. Därför varpade jag nära två meter av lingarnet. Det kan alltid bli några disktrasor om inte annat.

Lin 16/2 blir det i varpen och jag ska testa lite olika inslag. Jag ska också pröva ett par olika skedar.  Det ska bli spännande och dessutom får jag användning för lingarnskonerna jag köpte av Växbo under vävdagarna i Forsa. Två kg (ca) för 100 kr – då har man råd att pröva sig fram 🙂

Det är en sak till som jag  funderar på medan jag väver mina lintowbadlakan. Min vävstol är 150 bred och det blir allt lite vingligt när jag väver smala vävar – som den kommande provväven. Jag skulle vilja få tag på en liten, smal vävstol. Med lite ommöblering kan jag får plats för den i vår gäststuga. Jag vill inte ha en bordsvävstol utan en helt vanlig vävstol med trampor och ordentlig slagbom, ca 70 – 80 cm bred.  Visst finns det? Jag såg en sådan på Upplandsmuseet, när man hade en utställning om ryor från Uppland. En kvinna satt och vävde på en liten gullig vävstol med fyra trampor. Den var säkert gammal men helt användbar. En sådan vill jag ha! Men var får man tag på det? På Blocket annonseras massor av vävstolar ut men inga små smala.

Jag har en bit kvar på min lintowväv, men sen blir det experiment!

Oblekt lingarn med två smala blå ränder.

Annonser

09 februari 2010

Dockvävstol

Posted in Uncategorized tagged , , den 23:37 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag kommer från en vävande släkt och därför väver jag idag. Det är jag övertygad om. Min första vävstol fick jag omkring 1949, en s k dockvävstol, som många känner till. Den fungerar än idag och jag låter mina barnbarn väva på den om de vill. När jag var i deras ålder bodde moster Karin hos oss i Stockholm.  Hon gick på Handarbetets Vänner och utbildade sig till vävlärare. Det var ungefär samtidigt som jag fick min  vävstol.

Moster Karin satte upp en väv i min lilla vävstol och visade mig hur man väver en ryamatta. Jag var för liten för att klara av det själv, så jag tror att hon vävde mattan utan någon insats från mig. Men det blev en underbar liten rya, som platsade i mitt dockskåp. Nu ligger den i mitt vävrum och påminner om moster och om den vävglädje som hon och många fler i min vävande kvinnosläkt förmedlade.

Ryan har ju vaknat till liv igen, mycket genom det ryaprojekt en rad hemslöjdskonsulenter genomförde  i slutet av 90-talet. Det ledde fram till ullmaterialprojektet UllMa, som resulterade i Wåhlstedts  s k UllMa-garner, garner som påminner om de  hemspunna ullgarner, som återfinns i gamla traditionella ryor.

Det här låter som  ett reklaminslag, men jag är så tagen av en liten vacker bok som heter Nock, Ragg, Rya, där hela projektet presenteras och som avslutas med förslag på moderna ryor, som tar avstamp i den gamla traditionen. Boken rymmer inga kompletta vävsedlar, men tillräckligt mycket för att tända lusten att någon gång, i en inte alltför avlägsen framtid, sätta upp en ryaväv. Och även om man inte kommer så långt är boken ett litet grafiskt mästerverk, som är väl värd att läsa.

Nock. Ragg, Rya – det glänser om ullen. ISBN 91-631-1207-8

Och här kommer en bild på den lilla ryan och på min första vävstol.