18 februari 2010

Den ömtåliga stadkanten

Posted in Uncategorized tagged , den 15:38 av Ann-Christin Lindström Larsson

Min väv börjar närma sig fullbordan – ett par dagar till så kan jag klippa ner. Resultatet blir som för det mesta bättre och bättre. Jag har ofta en avsevärd  inkörssträcka, vilket jag tror beror på  att jag är så ivrig att komma igång.

En sak som jag dock funderat över är varför mina vänsterkanter blir bättre, jämnare, än högerkanterna. Jag har, efter att ha tampats med den här väven, en teori:  Jag är starkare och mer rörlig i högerhanden/armen än vice versa på vänstersidan. Höghanden sveper iväg skytteln med fart och kläm, vänsterhanden fumlar lite och skytteln glider lite långsammare. Och det för med sig, att jag hinner se i tid hur inslaget lägger sig i vänsterkanten, om varpen blir lite indragen eller om det uppstår en lite för stor ögla av inslagsgarnet. Och så hinner jag rätta till det. När jag skyttlar in från höger hinner jag inte riktigt med med ögat och så uppstår den där lite böljande kanten, som bl a får sköra varptrådar att gå av. Nu när jag aktivt tänker på mitt handlag blir det mycket bättre, det känns bra. Övning ger färdighet, det är så sant som det är sagt.

Jag har som omväxling från den stora väven satt upp ett band i min bandvävstol. Det ska bli hängeband till handdukarna. Och snart kommer varpan fram, nästa väv är på gång i mitt huvud. Ett par garnrullar från Borgs har dumpit ner i brevlådan och jag har än en gång räknat trådarna i förlagan till mitt nästa projekt.

Så här långt har jag kommit, badlakan är vad det blir.

Hängeband