09 februari 2010

Dockvävstol

Posted in Uncategorized tagged , , den 23:37 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag kommer från en vävande släkt och därför väver jag idag. Det är jag övertygad om. Min första vävstol fick jag omkring 1949, en s k dockvävstol, som många känner till. Den fungerar än idag och jag låter mina barnbarn väva på den om de vill. När jag var i deras ålder bodde moster Karin hos oss i Stockholm.  Hon gick på Handarbetets Vänner och utbildade sig till vävlärare. Det var ungefär samtidigt som jag fick min  vävstol.

Moster Karin satte upp en väv i min lilla vävstol och visade mig hur man väver en ryamatta. Jag var för liten för att klara av det själv, så jag tror att hon vävde mattan utan någon insats från mig. Men det blev en underbar liten rya, som platsade i mitt dockskåp. Nu ligger den i mitt vävrum och påminner om moster och om den vävglädje som hon och många fler i min vävande kvinnosläkt förmedlade.

Ryan har ju vaknat till liv igen, mycket genom det ryaprojekt en rad hemslöjdskonsulenter genomförde  i slutet av 90-talet. Det ledde fram till ullmaterialprojektet UllMa, som resulterade i Wåhlstedts  s k UllMa-garner, garner som påminner om de  hemspunna ullgarner, som återfinns i gamla traditionella ryor.

Det här låter som  ett reklaminslag, men jag är så tagen av en liten vacker bok som heter Nock, Ragg, Rya, där hela projektet presenteras och som avslutas med förslag på moderna ryor, som tar avstamp i den gamla traditionen. Boken rymmer inga kompletta vävsedlar, men tillräckligt mycket för att tända lusten att någon gång, i en inte alltför avlägsen framtid, sätta upp en ryaväv. Och även om man inte kommer så långt är boken ett litet grafiskt mästerverk, som är väl värd att läsa.

Nock. Ragg, Rya – det glänser om ullen. ISBN 91-631-1207-8

Och här kommer en bild på den lilla ryan och på min första vävstol.

Annonser