15 maj 2011

Våfflor

Posted in Uncategorized tagged den 12:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

Mitt våfflade badlakan är klart. Det var tänkt som en 50-årspresent, men det var med nöd och näppe jag fick det klar. Jag tyckte att jag hade gott om garn, men 12 cm  från fullbordan var garnet slut och bara två veckor kvar. Det var nialin från Holma-Hälsingland och jag skyndade mig att beställa från en garnbutik på nätet. Det hände ingenting och ingenting. Fem dagar före 50-årskalaset klagade jag min nöd för min vän Mia. Hon har egen liten garnfirma, genom vilken hon då och då inhandlar garn från Holma-H.  Hon mailade genast upp en beställning till Holma. Två dagar senare kunde hon leverera garnet över en kopp kaffe på Landings konditori i Uppsala. Badlakanet blev färdigvävt samma kväll, fållat och tvättat nästa dag. Medan det torkade vävde jag ett hängeband på bandvävstolen. Nu är det överlämnat.

Men det är otroligt vilken garnkrävande teknik våffelbindning är, det fullkomligt slukar inslagsgarn. Och vad mer är – så otroligt väven drar ihop sig vid tvätt. Av förklarliga skäl förstås, det ska ju bli ”våffligt”. Men det är lite svårt att tänka sig resultatet när man sätter upp väven, om man inte är så hemmastadd i just denna bindning. Jag satte upp en 85 cm bred väv. Efter nedklippning var var väven 79 x 142 cm, redan nu hade den alltså krympt 6 cm på bredden. Efter tvätt var den 65 x 119 cm.

I min lilla vävstol har jag verkligen ställt till det för mig. Vävstolen är liten och nätt, men det fanns plats för två extratrampor, som den nu är utrustad med. Jag har också monterat i två lattor och solvat en väv på sex skaft. Så långt är allt gott och väl. Men – och detta borde jag ju ha räknat ut – vävstolen är så låg, att mellanrummet mellan överskaft och solvstången är för litet för att få plats med lunorna, som behövs för sex-skaftupphängning. Ridå!

Men jag har inte tänkt ge mig. Jag har lagt två klossar med hål för trädpluggen, som fäster solvstången vid vävstolens gavlar, mellan gavlarna och solvstången. Då fick jag ett par cm till på höjden, men det räcker inte. Jag måste ha högre klossar. Frågan är om de kommer att sitta kvar när jag börjar väva. Jag vill ju inte limma fast dem utan ha möjlighet att ta bort dem, när de inte behövs. Det ska gå på något sätt. Men varför är lunorna så otymliga? De kunde ju ha varit betydligt mindre utan att det hade gjort något. Finns det inte mindre att få tag på?

Det är en spännande sysselsättning det här med vävning, idel nya hinder som ska lösas och oanade resultat att både fundera på och hänföras över.

Otvättade ”våfflor”

Tvättade ”våfflor”

Färdig handduk

12 april 2011

Nygammalt

Posted in Uncategorized tagged , den 15:27 av Ann-Christin Lindström Larsson

Förra veckan var jag på vävutställning på Upplandsmuseet – ”Idéer för det vävande folket”. Så här presenteras utställningen:

En inspirationsutställning om vävning producerad av Kerstin Lovallius och Mariana Eriksson.
Utställningen vill inspirera till enkla och avancerade vävar i enkel vävstol eller bordsvävstol i material som är lätta att hitta. Form, funktion och material har anpassats till dagens utbud och behov. Teknikerna är enkla; snärjt, plockat och knutet, ibland med ett broderi som extra effekt.

Det var en trevlig utställning, som fick mig att fundera på nytt och gammalt i en bra symbios. För visst är det så att ingen teknik egentligen är ny när det gäller vävning. Det som vävdes för mycket länge sedan är minst lika konstfärdigt och vackert som det som idag vävs, grundtekniken är densamma även om vävstolarna utvecklats under tidens gång. Det som var roligt med utställningen var det lekfulla sättet man använt de gamla teknikerna för att skapa vävnader som känns nutida och väl passar in i vår tid. Det gamla skällsordet ”hemvävt” kan inte längre sättas som attribut för något töntigt och otidsenligt. Tvärtom tror jag att det är i tiden att själv skapa sin miljö, sina textilier och assessoarer.

Själv väver jag våffelväv med varp och inslag i nialin, ett skönt badlakan ska det bli. Det är ingen större utmaning, egentligen bara en transportsträcka tills jag uppnått den bestämda längden. Men det är rogivande och ger tanketid för kommande projekt.

Jag hade ju lite problem när jag varpat och glömt att knyta om på båda sidor av skälet. Det föranledde extrajobb med att trä langparen ett efter ett över skälstickorna, men det gick. Jag och min vävande väninna Else Mari funderade över detta med det varpade skälet, hur viktigt är det? Jag minns den första väven jag drog på på egen hand. Jag hade förskedat och flyttade skälet från ena sidan förskeden till den andra och det gick inte så bra, skälstickorna hittade lite genvägar här och var. Det var varpat med fyra trådar i lang men över skälstickorna följdes på vissa ställen sex-åtta trådar åt, ibland gick trådarna över båda stickorna. Jag trodde att detta var ett problem och trädde från sidan in en ny skälsticka tillsammans med en son, som hjälpte till att lyfta trådar och styra stickan. Men egentligen var det hela onödigt, eller? Om jag förstått det hela rätt så är skälet från varpan bara till för att vara till hjälp vid förskedning och solvning, sen kan man dra ut skälstickorna. Eller har jag fel?

Min lilla Gesta-vävstol ska nu utrustas med två trampor och två skaft till. Jag vill se vilka möjligheter man har med en så liten vävstol, bara 60 cm bred. Tramporna tillverkar en händig son och de övriga tillbehören har jag beställt från AK:s Snickerier.

Så här ser ”våfflorna” ut.