04 augusti 2010

Det synliga resultatet

Posted in Uncategorized tagged , , , den 20:05 av Ann-Christin Lindström Larsson

Med hjälp av goda råd från min läsekrets på bloggen har jag nu kunnat fullborda min senaste kudde. Jag vävde tyget för ett år sedan under en vävkurs på Sätergläntan i Dalarna. Jag och min kursparhäst, Lisbet, solvade en väldigt massa varptrådar – 1500 trådar av lingarn 16/1. Inslag samma. Det som jag minns bäst är, att det dammade något otroligt, när vi vävde. Vi som vävde blev luddiga, under väven växte dammtussarna till oanade höjder. Det är svårt att tro, när man hanterar det lite styva lingarnet att linfibrer reagerar så, men så är det.  Resultatet blev väldigt vackert, ett glänsande bolstervartyg.

Nu har jag alltså, äntligen, tagit itu med halvmetern tyg och gjort en kudde med baksida av ett bomullstyg från Jobs. Innerkudden, som jag efterlyste häromdagen, är nu inköpt på Jysk (tack för tipset) och kudden är klar. Det känns väldigt roligt.

Det som blir till i vävstolen ska användas till något – inte läggas på hög. Jag träffade en gång en kvinna, som vävt väldigt mycket i sina dar. Hon var skicklig och hon hade tyckt att det var roligt att väva. Men nu hade hon helt slutat väva för, som hon sa, skåpen är ju fulla. Det var en sorglig kommentar som avslöjade ensamhet. Jag önskar, att jag hade kunnat leda henne in i ett sammanhang, där hennes produktivitet hade kommit till nytta och glädje.

Här kommer en bild på min kudde.

28 april 2010

Besvikelse

Posted in Uncategorized tagged den 11:47 av Ann-Christin Lindström Larsson

Idag är jag ganska besviken. Jag hade nämligen anmält mig till en kurs på Svenska Vävstolsmuseet i Glimåkra i augusti. (www.vavmuseum.just.nu) Det var en tredagarskurs i ”Damast och opphämta med dragutrustning”. Jag ville pröva på att använda dragutrustning under säker ledning. Men, men – det var bara jag och vävkamraten Mia som anmält oss, så kursen är inställd.

Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig att väva med dragutrustning. Men jag gör inte den investeringen till min vävstol, innan jag är säker på att detta är något jag tänker ägna mig åt. Jag har varit hos Myrehed i värmländska Sunne på en endagskurs (www.myrehed.se), där vi fick vara med och sätta upp en väv med dragutrustning och också väva lite grand på en pågående instruktionsväv. Det var väldigt roligt. Men därifrån till att själv klara av hela proceduren är steget långt. Det var därför jag anmälde mig till kursen på Vävstolsmuséet.

Det är bara att hoppas att det blir en kurs någon annan sommar eller på något annat håll i landet.

Nu solvar jag min smålandsväv i tuskaftssolven.  Än så länge är allt som vanligt, detta har jag gjort många gånger förut. Men det lär väl hetta till när det är dags för mönstersolven.

Det är så roligt att lära sig något nytt!

Här solvas tuskaften.  T v syns resårbanden som hänger från den extra solvbommen.
Resåren ska bära skaften med mönstersolven så småningom.

15 april 2010

På egen hand

Posted in Uncategorized tagged den 15:39 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag anar slutet på handduksväven, bara ett och ett halvt varv kvar på garnbommen. Det betyder att jag snart ska dra igång med nästa projekt, smålandsväven. Jag börjar få kalla fötter, är det riktigt klokt att ge sig i kast med en helt ny teknik utan att ha en handfast instruktör vid sin sida? Borde jag ha anmält mig till en sommarkurs först, för att under överinseende av erfaren vävlärae ta mig igenom smålandsvävens solvningsmysterium. ”Kan-själv”-beteendet är kanske inte alltid så insiktsfullt. Nåja, nu är det som det är och om det går åt skogen så är det bara mig det drabbar.

Anledningen till att jag surrar om detta är, att jag under nattens timmar låg och tänkte på att det måste bli knepigt med tuskaftsskälet. Snörena från tuskaftslattorna fästs ju väldigt längst bak på tramporna, tramporna kommer alltså inte sänkas så värst många cm. Det måste ju ge ett väldigt dåligt skäl. Och dåligt skäl är källa till mången förtretlighet, det vet jag av erfarenhet.

Men – en sak är bra med att på egen hand orientera sig fram. Det är att man själv, varje gång det krånglar, måste fundera över hur en vävstol fungerar, hur underknytning och överknytning korresponderar osv. Man lär sig det genom sina misstag men även genom sina framsteg. Den praktiska erfarenheten kommer före den intellektuella och när detta samverkar på bästa sätt är man en erfarenhet och en insikt visare.

För att lugna ner mig lite satte jag upp en bandväv för att ha hängeband till hands när handdukarna är klara för fållning. Här kommer en lite suddig bild. Ja, det är felvarpat, jag kom av mig i räkningen. Men vaddå – det är ju bara ett hängeband till en kökshandduk.