18 mars 2011
Resultat
Så är den då klar min linnelöpare, det har stundtals varit lite kämpigt men vad gör det nu. Nu ligger den manglad och fin och vilar sig utsträckt på soffan. Vi vilar oss från varandra, kan man nog påstå.
Det har varit ännu en spännande resa, och under resans gång har jag då och då lite uppgivet tänkt, att nästa väv blir tuskaft, två trampor och bomull 16/2 i både varp och inslag. Nu är jag inte lika säker på det, det är så utmanande att testa något oprövat. Vi får se hur det blir, jag är inte riktigt klar på hur jag ska gå vidare. Under tiden har jag ju min väv på den lilla vävstolen att meditera vid.
Jag har tre sätt att planera mina vävar. Jag har en stor hög gamla Vävmagasinet, där hittar jag mycket intressant. (Men hemvävda herrvästar från 70-talet går jag inte på). Jag får ibland önskemål från den närmaste kretsen, beställningar på något man skulle vilja ha. Det är väldigt inspirerande. Slutligen tittar jag in i mitt förråd av garner och tänker, som den småländska jag är, att detta måste användas. Och det är nog det mest spännande och svåraste.
I det läget är jag nu, planeringsstadiet och det är inte det minst roliga. Jag ser också fram emot vävmässan i Borås i september. Där finns det inspiration att hämta, var så säker.
Här är min löpare.
13 mars 2011
Att sköta sitt linne
Min löpare i dräll blir allt längre, snart har jag bara ett par varp kvar på garnbommen. Eftersom det gick åt en bra bit av varpen för att komma underfund med hur jag skulle komma tillrätta med drällen, så väver jag ut varpen i samma färgsättning. Inget experimenterande med färger eller mönster. Förhoppningsvis finns det tillräckligt mycket av väven som är relativt felfri, så att det kan bli en löpare för ett långt bord.
Det har varit skönt att komma in i en nära nog bekymmersfri vävperiod, detta efter inledningens frustrationer. Jag känner att jag tagit ett steg till i min ”vävutbildning”, som så sakteliga ger mig insikt efter insikt. Som jag säkert har skrivit i tidigare inlägg, så skulle jag nog kommit betydligt fortare framåt om jag gått en kurs. Men jag tror, att jag på mitt sätt, med alla blindskär och misslyckanden, har fått insikter, som satt sig i både händer och minne på ett fastare sätt, än om jag gått en kurs. Och jag har ju ingen brådska. Men jag kan försäkra er, ni som så trofast kommer med goda råd – utan er hade jag många gånger stått och stampat långa perioder utan att förstå hur jag skulle gå vidare. Tack!
Jag har som sagt snart en lång linnelöpare klar att klippa ner och efterbehandla med tvätt och mangling. Linne kräver ju mangling. Jag vet att man kan glätta, men det är nog inte så utbrett. Men inte heller mangling är utbrett i den yngre generationen. Man stryker nog det mesta man vill släta till. Om jag ger bort en linnelöpare, som faktiskt kräver mangling, ger jag då bort ett problem? Det känns ju inte så roligt. Linnebadlakan behöver inte manglas, de river gott omanglade, det är inget problem. Men en duk?
Jag är fostrad av en ordentlig mamma. Hon strök t o m underbyxor och kalsonger. Pappas näsdukar strök hon på både sidor och slutligen pressade hon till den vikta lilla fyrkanten. Skjortorna hade inte ett veck och bomullsdukarna ska vi bara inte tala om! Alla lakan manglades, det var en självklarhet. När hemtjänsten, under hennes sista år, inte ville hjälpa henne med det, såg jag och min syster till att hon fick sova på manglade lakan livet ut. Detta har naturligtvis präglat mig, jag manglar också, även om jag inte är lika noggrann som mamma. Men jag är nog sista länken i manglingskedjan. Men det kan ju uppstå en ny trend, vad vet jag. Vi som manglar-trenden 🙂
Så här löper löparen genom vävstolen.
05 mars 2011
Förebilder
Nu har jag blivit sams med min dräll – 8 skaft, drälltrissor och korndräll som grundsolvning. Efter ca 80 cm med ganska bedrövligt resultat börjar jag bli både glad och nöjd. Skälet är väldigt bra, skaften balanserar fint mot varandra och om varpen är fuktig håller varptrådarna riktigt bra.
Det har alltså tagit sin tid att få allt att fungera och på den resan har jag lärt mig väldigt mycket, framför allt att vara noggrann och inte slarva med detaljer. Bl a en sådan sak, att jag hade några tomsolv på fyra av skaften på vänstersidan. Jag trodde att det inte betydde något, men där bedrog jag mig. Det visade sig att just dessa tomsolv var en del av mina problem. De var en av anledningarna till att skaften vägde snett. Nu är de borta 🙂
Den senaste decimetern har det mesta fungera men ändå inte. Och det beror nog på den bild av vävning, som jag förmodligen har. Att det ska gå undan. Skytteln ska flyga fram och slagbomen ska dunka regelbundet och bestämt. Kanske har jag fått den bilden från besök i väverier, där maskinerna blixtsnabbt åstadkommer de vackraste och jämnaste vävar man kan tänka sig. Och så har jag försökt efterlikna det. Det är tokigt – jag inser det när jag ser alla vävfel, som uppstått även när jag trott, att problemen varit ur världen.
Så här är det, på ett par av tramporna slakar varpen, inte över hela bredden utan på två-tre ställen i mönstret. Det gör att skytteln lätt går över ett par-tre trådar här och där, trådar som de borde gå under, om jag inte ser upp. Och det syns ändå väldigt tydligt, om man är uppmärksam. Det går alltså mycket lätt att undvika, men det kräver att ögonen följer skytteln, och att jag inte trampar om innan jag kontrollerat inslaget. Att jag tar det lugnt med andra ord.
Det är bra med förebilder och jag har nu skrotat bilden av den mekaniska vävstolen. I stället är det minnet av ett par väverskor i Märta Måås-ateljén i Båstad som framträder. De satt, sida vid sida, i en vävstol och vävde en matta efter ett gammalt MMF-mönster. De var väldigt koncentrerade, letade bland garnerna, tittade på skissen och så småningom var de nöjda och kunde trampa om. Det gick inte fort, men det blev så fint.
Nu försöker jag omsätta den bilden i min vävstol, inslag efter inslag granskar jag och får backa ibland för att rätta till det som gått lite tokigt. Det går inte fort, men det blir så fint.
Ankis vävblogg 