12 februari 2013

Väva för att lära

Posted in Uncategorized tagged Snören, sprintar den 14:54 av Ann-Christin Lindström Larsson

Jag har kommit igång med mina disktrasor. En liten smal väv i lin på fyra skaft, inget märkvärdigt. Jag slarvade lite i solvningen och har fått pyssla lite för att få till det rätt. Och man kan ju undra varför man ska göra sig så mycket möda för några disktrasor – det mest förgängliga av alla textilier. Varför väva disktrasor när man kan köpa billiga, fungerande trasor i vilken livsmedelsbutik som helst? Det har jag suttit och tänkt på under vävningens gång.

Det här är min slutsats – och det är ingen allmängiltig slutsats, men den gäller mig just nu. Att sätta upp väven har inte varit något problem, med undantag för mitt eget slarv under solvningen och lite åtgärder för att få nickepinnarna att balansera rätt. Men det ordnade sig.

När jag började väva hade jag, som tidigare i min lilla, 60 cm breda, vävstol, haft problem med att det inte finns någon knäbom. Det är vad jag förstår inget ovanligt när det gäller små vävstolar, så det borde ju fungera. Men i min vävstol slår jag i knäet i framdragningssnörena och senare i det vävda när jag sätter foten på tramporna. Jag får liksom knixa till lite med knäet för att komma till. Detta har jag grunnat på och har gått igenom alla moment i uppsättningen för att få lite klarhet vad som kan vara orsaken.

Nu tror jag, bara tror för jag har inte testat det än, att tramporna är för högt ställda. Jag får lyfta foten högt för att trampa. Och tramporna går inte i golvet utan slutar i nedtrampat läge en bra bit upp. Och varför är tramporna så högt ställda, jo för att snörena mellan skaften och lattorna är för korta. Och varför är snörena korta? För att jag är lite lat helt enkelt. Jag har köpt min vävstol begagnad och med den följde en hel del utrustning. Alla snören fanns på plats och jag har bara kört på. Under den sista uppknytningen märkte jag att just dessa snören var ordentligt slitna, ändarna var uppruggade och jag kunde inte använda de nedersta öglorna för sprintarna. Jag tänkte då att jag skulle byta ut dem – sen.

Detta var min slutsats och jag hoppas att den håller. Men jag känner att jag mer och mer börjar förstå hur en vävstol är konstruerad och fungerar. Nu ska jag byta snören och se vad som händer.