Trampa tuskaft

19 september 2012

Trampa tuskaft

Nu trampar jag tuskaft, lugnt och rofyllt. Det ska bli handdukar, beställda av goa Nicoline-barnbarnet. Randningen ligger i varpen, inslaget enfärgat.  Förra väven var det tvärtom, enfärgad varp och mönstervariationen i inslaget. Men i båda fallen solvade jag rakt genomgående hela bredden. Skillnaden ligger framför allt i varpningen, att varpa enfärgat är ju inte så komplicerat. Däremot måste man vara mer på hugget när det kommer till randig varp. Men den här gången behövde jag bara hålla reda på tre färger, visserligen med variationer i randningen, men ändå – inte så svårt.

När man sen väver så händer något. När inslagen ska randas gäller det att vara uppmärksam på inslag, centimetrar, färger och nyanser. Det är en rolig resa och för varje ny randning kommer en ny upplevelse. Jag känner det så i alla fall.

När inslaget är enfärgat infinner sig en helt annan typ av uppmärksamhet.  Skytteln går fram och tillbaka och det uppstår ganska snart en rutin, som hjälper till att lägga inslaget så att kanterna blir vackra och väven håller bredden.  Men det är nu ögonen upptäcker små felaktigheter, variationer och underligheter i den, i mitt fall just nu, enkla tuskaftsväven.  Nog sträcker sig den varptråden onödigt mycket, kan den gå bak och fram genom solvögat? Bäst att kolla. De mittersta ränderna känns stramare än ränderna i kanterna, det är nog bäst att slaka lite på knutarna innan jag vävt för långt. Blir inte väven lite för gles, när jag kommit tillbaka efter kaffepausen? Ska jag plocka ur vävspännaren när jag lämnar väven? Osv.

Idag upptäckte jag en liten glipa i väven mellan två varptrådar. Det var inte felskedat, det såg jag. Felet måste ligga någon annanstans. Och då upptäckte jag att två rör i skeden var lite misshandlade, de hade tvingats isär så att mellanrummet mellan dem var för stort, medan det var för smalt mellan rören bredvid. Och det syns i väven.

Egentligen gör det ingenting, denna lilla glipa. En bagatell helt enkelt.  Men det är sånt man får syn på och grunnar över när skytteln kilar på, skälet är bra och varpen håller. Blicken vilar på väven, man lyssnar på ljudet från trampor och skaft och känner doften av garn. Och då blir man plötsligt ett med vävningen, med väven och med redskapen, och man kan upptäcka oregelbundenheter och variationer, som man tidigare inte uppfattat.  Och som jag ser det, detta är min väg till djupare kunskap och förståelse för det hantverk jag valt att ägna mig åt. Och ju mer man kan desto roligare blir det.

Här syns glipan i väven

Här syns glipan i skeden

Direktlänk